Upplagd den 25 juni 2009 08:34
Här kommer en (av ganska förklarliga skäl) något försenad racerapport från SM i Linköping som gick av stapeln helgen den 13-14/6.
Det var länge osäkert om vi ens skulle ta oss ner till Linköping eftersom våran son som redan skulle kommit till världen 1,5 vecka innan tävlingen fortfarande låg inne i Idas mage och tryckte, och inte ville komma ut.
Efter lite tänkande och organiserande så fick vi till slut till det.
Tompa Racing var otroligt snälla och lånade ut plats i deras tält under helgen så vi minimerade packningen. Sen to mekanikern Micke min personbil ner till Linköping och det gjordes upp att jag, om det nu skulle hända något på barnfronten, bara kunde släppa allt och gasa hemåt mot Strängnäs med ilfart. Allt kändes riktigt bra, men väl nere på plats så skulle jag ljuga om jag inte erkände att det kändes lite jobbigt att vara 20 mil hemifrån när vårat barn kunde födas när som helst.
Väl på plats så var det dags för fredagsträning. Det var mycket körtid med 2st 20 minuterspass och 1st 40 minuterspass. Och det var egentligen första gången för mig att lära känna hojen på riktigt, och få lite mil i kroppen. Men när man slog upp not trötta ögonen i husvagnen på fredagsmorgonen så möttes man av ett ivrigt smattrande på taket. Åh nej, Spöregn!!!
I någon förhoppning om att vädret skulle klarna upp så stod jag över första passet, men till det andra var det inte bättre, så det var bara kränga på regndäcken och ge sig ut i det kalla regnet och halka runt. Vill inte påstå att det gav speciellt mycket att vingla runt där ute i promenadtempo under hela fredagen. Men jag var desperat efter körtid.
Det var bara ge sig ut på lördagens första kval med all ringrost intakt och hoppas på det bästa.
Låg 24:a efter första kvalet, och körde 3,5 sekunder över mitt personbästa. Kändes inte alls bra. Till andra kvalet så putsades en sekund bort från den tiden, men jag halkade ändå ner till en 26:e plats totalt. Kändes väldigt ovant och kantigt, och det var bara skratta åt bedrövelsen och ta det för vad det var. Jag har inte kört på hela säsongen, och får ta det som ett träningspass.
Dags för Race 1!
Från min 26:e startposition så hade jag egentligen inga större förväntningar. Ta mig i mål, köra snabbare än på kvalet, och sluta bättre än 26:a.
Röda lamporna slocknade och jag kom iväg riktigt dåligt. Förbannar mig själv över att jag inte övat starter med nya hojen, och får nästan motorstopp innan jag kommer iväg ner mot första kurvan.
Jag lyckas ta någon placering in i esset, och sen ytterligare en till när vi lägger om till höger i utgången.
Sen laddar jag på allt vad jag törs ut ur esset och i samma sekund som jag tittar upp så ser jag bara rök, gnistor, människor, och hojar överallt!!!! Det flyger hojar i luften, och glider och tumlar hojar och förare överallt. Och letar febrilt efter ett hål någonstans att ta mig igenom med det verkar kört. Jag bromsar för allt vad jag är värd och fortsätter febrilt att leta luckor. En hoj studsar ut i banan igen och snuddar vid mig. Jag hittar till slut en lucka som jag siktar på och precis när jag tror att jag hittat rätt så reser sig en förare upp och desperat försöker ta sig av banan mitt i all kaos. Han springer ut precis framför mig och jag kör på honom. Han flyger som en vante framför mig när han träffar min vänstra sida, och jag vinglar ut på gräset till höger om banan. Kan till slut hitta tillbaka in på banan utan att köra omkull, och inser direkt att det här kommer rödflaggas.
Det blir en rätt lång väntan på omstart i bandepån och det blir mycket snack om masskraschen bland alla förare såklart.
Efter ett tag så är det dags för omstart och jag gör en lika dålig start igen. FAAAN!!!
Får fightas lite dom inledande varven och har riktigt roligt på banan, men sen börjar fältet stabilisera sig och det blir mindre dramatiskt. Tar mig till slut i mål på en 21:a plats, och ha kapat ytterligare en sekund. Men fortfarande långt ifrån mitt personbästa från förra året.
Känner att jag har svårt att få till det. Vet inte riktigt om det är ringrost, ovana, dåligt med träningstid, eller vad det är. Det sitter väl någonstans långt i bakhuvudet att det kanske inte riktigt är läge för att krascha här och hämna på sjukhus i Linköping medans Ida går hemma höggravid, så det kanske gör sitt till också. Men det känns verkligen som att jag inte kör med någon som helst attack. Bara att ladda om till söndagen.
På lördagen blir det sedvanligt depåmys med grillning och härligt sällskap. Kvällen värd är Niklas ”Tjippen” Sjöstrand! Riktigt trevligt!!!!
Söndag och dags för nya tag.
Vädret är en ständig källa till oro denna helg, och det är täta besök på SMHI.se under hela helgen.
Första kvalet går väl skapligt, men jag är lite frustrerad över att det går så segt att göra framsteg och att jag fortfarande ligger så lång ifrån mitt personbästa. Ligger på en 25:e plats efter första kvalet, och kapar ytterligare på helgens bästa tid, men det går fortfarande alldeles för sakta. Till andra kvalet så kapar jag nästan 2 tiondelar till, men halkar ner till en 26:e plats.
Det är nu täta samtal hem för att kolla läget med Ida, och jag får lugnande besked varje gång. Det verkar inte vara någon bebis på gång än så länge, så det är bara ladda på för race igen.
Målsättningen för andra racet är densamma som för det första. Ta mig i mål, köra snabbare än på kvalet, och sluta bättre än 26:a.
Starten går, och det är ytterligare än dålig start. Bättre än lördagen, men fortfarande långt ifrån bra. Det blir lite härlig ”kubbning” dom första varven och när fältet börjar dra ut sig så ligger jag på en 20:e plats och fightas med #28 Winberg om en 19:e.
Jag är så mycket snabbare än honom på många ställen, men han bromsar riktigt sent in i varje kurva så det är svårt att komma om. Ger mig på några fantominbromsningar och är förbi ett par gånger, men han bromsar ikapp och förbi igen. Vi åker så fullständigt olika spår, så det blir frustrerande. Han bromsar sent, går djupt in i kurvorna och blir i stort sett stillastående mitt i böjen, vilket resulterar i att jag nästan kör in i honom i varje kurva och får hålla igen i kurvorna. Efter lite drygt halva racet så inser jag att jag inte borde riskera något med tanke på situationen hemma, så jag accepterar att jag kommer bli 20:e idag och försöker bara att ha roligt där ute på banan istället.
Efter racet så blir det packning i full fart för att så fort som möjligt komma hem till Ida.
I bussen på väg hem så hinner jag fundera en hel del över helgen. Det finns både positiva och negativa saker att ta med sig från den här helgen. Jag har inte gjort så stora framsteg som jag hoppades på innan helgen, och jag är långt ifrån mitt personbästa på banan. Jag körde som en kratta och gjorde ännu sämre starter. Men jag har i alla fall förbättrat mig på varje pass som jag varit ute på banan, haft helt fantastiskt roligt hela helgen, och jag har ÄNTLIGEN kommit igång igen efter allt strul som varit under inledningen på säsongen.
Jag vill rikta ett stort tack till alla sponsorer som gör det här möjligt. Till Micke som ställde upp och meka förtjänstfullt i helgen. Du är helt ovärderlig Micke! Vill också tacka Tompa som ställde upp med tältplats i depån, lån av massa grejer, och härligt sällskap.
Men framförallt så vill jag tacka min otroligt förstående fru Ida, som släpper iväg mig på en RR tävling i Linköping trots att hon är höggravid och gått 1,5 vecka över tiden. Du är bäst!!
På måndagsmorgonen efter racet så åker vi in till BB, och efter att Ida kämpat tappert i drygt 40h så kommer våran fantastiska son till världen.
Lilla underbara Rasmus Granstedt föddes den 17/6 kl.00.03, vägde 3980g och var 54cm lång.
Kategorier: Linköping, SM