Upplagd den 16 augusti 2010 00:00
Det blev en riktigt bra helg när deltävling 5 och 6 i dom Svenska mästerskapen skulle avgöras nere på småländska Anderstorp. En riktigt bred rolig bana med gott om utrymme. En lång raksträcka där hojen får sträcka ut ordentligt, många svepande och bankade kurvor där man kan gå in riktigt hårt i svängarna. En av Sveriges bästa banor!
Målsättningen inför helgen var som vanligt att putsa av personbästa på banan, samt att kanske vara med och fightas om lite poäng i racen (topp-15). Det överträffades med råge, och under helgen så skulle jag göra mitt bästa resultat någonsin.
Till helgen så var teamet fulltaligt med både Ida och Rasmus (som åkte med ner redan på onsdag natt), samt stjärnmekanikerna Micke och Bander som anslöt på fredagen. Det är så sjukt skönt att känna full support, samt att ha duktigt folk med sig i depån. Utan det så skulle man inte kunna genomföra en tävlingshelg på ett bra sätt!
Fredagens tränings bestod av 2st 40 minuters pass. Ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Eftersom vi var här och körde tidigare i år, så kändes det som att jag borde komma upp i fart och hitta rätt på banan på en gång. Dessutom så kunde vi börja med inställningarna som funkade bra här i Maj, och behövde inte hålla på och skruva med det under passen. Så planen var att dela upp passen i 2x15 minuter med lite vila emellan för att kunna få ut så mycket som möjligt av körningen.
Men väl ute på första passet så kändes det otroligt ringrostigt, och jag hade svårt att hitta rätt bromspunkter, växlingar, och spårval. Det kändes verkligen som jag aldrig kört på banan förut.
Efter 15 minuter på första passet så började det kännas okej igen, och jag började hitta runt. Då ville jag inte avbryta när jag väl började bli varm i kläderna, så jag körde på så länge jag orkade, vilket visade sig bli hela 40 minuterspasset.
Till andra passet sen så kom regnet, så det blev 40 minuters regnkörning som inte gav speciellt mycket, förutom lite värdefull regnträning då förståss.
Lördag, och dags för kval!
Äntligen hade den regntunga och gråa himlen lättat upp lite, och efter att ha blivit översköljda med regn under hela kvällen, natten, och morgonen så fick vi äntligen ett torrpass. Åkte ut på kvalet och det kändes riktigt bra redan från början. Helt odramatiskt och lugnt, trots att jag låg och pressade tider runt mitt personbästa i stort sett hela tiden.
Redan på tredje varvet satte jag 1.38.7, vilket var tangerat personbästa. Såg hela tiden på depåtavlan att jag låg bra till. 11:a, 10:a, 9:a… (Mitt bästa kval hittills i år var en 14:e plats).
Slutade kvalet som 9:a och nytt personbästa, mitt bästa kval hittills. Och det kändes verkligen inte som att det gick fort, så det fanns mer att hämta.
Mellan kval och race dök det sedan upp en ny startlista där jag flyttats fram till en 4:e plats, och första startled. Detta på grund av att folk framför hade diskats på grund av för högt ljud. Vi har inom roadracingen en ny regel i år som säger att man max får låta 95db förbbipasserande mätt 10m från idealspåret på banan. En regel som är helt tokig och gör det till mer eller mindre ett lotteri vilka som blir diskade. Tävlingsledningen ångrade sig sedan innan starten, och alla som blivit diskade på kvalet fick behålla sina positioner…. Det sista i den inflammerade ljuddebatten är nog inte sagt ännu.
Dags för race!
Fortfarande så bjöds det på fint väder, så det var bara att kränga på slicks och förbereda för torrt race. Härligt!
Från min 9:e startruta så kom jag iväg skapligt. Tappade nån placering in i första böj när det blev lite stökigt, men tog tillbaka i inbromsningen efter långa rakan. När fältet väl började sträcka ut sig lite hamnade jag i en klunga där vi fightades om 6:e till 9:e platsen. Jag låg precis i rygg på Wikberger (#9) och kunde se Almqvist (#90), Falemo (#31) och Jörgen Andersson (#27) precis framför. Tempot var ganska högt, men jag hade inga problem att hänga med. Hojen kändes riktigt fin, och jag hade gott hopp om att vara med och fightas med grabbarna framför. På varv 5 gjorde jag en liten miss, och bromsade på mig i ”Hansenkurvan”, fick ta ett riktigt brett spår i utgången, och tappade en lucka på 2-3 sekunder till klungan. Inga problem tänkte jag, det här tar jag tillbaka. Men missade sen igen lite klantigt ut på gamla start/mål, och tappade lite ytterligare. Luckan var nu nästan 4 sekunder, och hur mycket jag än tog i så kunde jag inte täppa till den. Men dom drog inte heller ifrån något märkbart. Jag kunde hålla samma tempo, men inte ta igen något. Kämpade hela racet med att täppa till luckan, men fick aldrig riktig kontakt igen och rullade ändå ganska nöjt in på en fin 9:e plats när racet var över. Kunde också se att i min iver att jaga ikapp gruppen framför så hade jag kapat ganska mycket till på mitt personbästa. 1.38.1 var mitt nya pers… Riktigt roligt!
Efter racet kallas det till extrainsatt förarmöte där det diskuteras ännu mera ljud och ljudmätningar. Det visar sig att det i stort sett inte är någon som håller sig inom dom nya gränserna, och egentligen borde i stort sett alla som blivit mätta bli diskade. Problemet är ju bara att med dagens system är det omöjligt att mäta alla eftersom man mäter förbipasserande under racet, och många ofta befinner sig i en klunga med flera motorcyklar. Det blir därför ett lotteri vilka som klarar sig eller inte…
Mötet avslutas med många upprörda förare, och en tävlingsledning som i stort sett säger att man ska försöka mäta lite snällare på söndagen…
På kvällen firas det med grillning och depåmys med hela gänget, och som kvällsaktivitet så packas det om ljuddämpare för att försöka komma ner lite mer i ljudnivå. Med lite tur kanske man kan undkomma lotteriet med diskningarna även på söndagen…
Söndag, och vi vaknar upp till kraftigt regnsmatter på husvagnstaket… Suck!
Det är kallt och rått, och det regnar kraftigt. Bara att ladda på för regnkval.
Dags för kval!
Vinglar ut på den blöta banan och försöker sakta bygga upp ett bra regntempo. Att köra i regn är mycket svårt. I torrt känner man enklare vart gränsen går, man känner när man är på väg att tappa fästet och kan ligga väldigt nära gränsen utan att krascha. Men i vått så är det väldigt liten förvarning innan det släpper, och när det väl släpper så är det oftast för sent att rädda situationen.
Sakta men säkert så ökar jag temport för varje varv som går, och känner mig för. Kan se på depåtavlan att det verkar ge resultat också. Börjar någonstans runt 14:e plats, och plockar sen placering för placering under passet, och slutar till sist på en 11:e plats. Helt OK kval.
Under dagen så blev det tydligt att dom regntunga molnen inte skulle släppa sitt grepp om Anderstorp och det var bara förbereda för ett regnrace.
Dags för Race!
Från min 11:e startruta så var målsättningen egentligen ganska enkel. Försök att hålla mig på hjulen, och ta mig i mål i dom lömska förhållanden som rådde på banan. Skulle jag lyckas ta någon plats under racet så var det bara ett plus. Starten i ett regnrace är alltid lite marig med dåligt grepp, och extremt dåligt sikt på grund av all vattenspray. Det är så otroligt lätt att göra ett litet misstag, och krasha ut ur racet redan i första böj. Samtidigt så går det att ta några platser ganska lätt om man är lite tuff och tar för sig lite eftersom nästan alla är lite försiktigare än vanligt.
När starten väl gick så kom jag iväg ganska dåligt, tappade ett par placeringar direkt när bakhjulet började spinna, och jag fick ”ta om” lite grann. Men väl in i första böj tog jag för mig lite grann, och kunde ta tillbaka ett par placeringar. Sen vänder hela startfältet ut på den långa, breda, och blöta ”flygrakan”. Hel startfältet sprids ut över den breda rakan, alla letar efter en plats där man får så lite vattenspray som möjligt på visiret, så man har någon som helst chans att se bromspunkten när man kommer stormandes ner mot nästa kurva i drygt 270km/h. Man ”kryssar” också lite fram och tillbaka för att försöka undvika dom värsta vattenpölarna eftersom vattenplaningarna i dom här hastigheterna kan vara lite otäcka. Så det är lite oreda i startfältet hela vägen ner mot den den tighta högern i slutet på ”flygrakan” och där nere blir det en tävling om vem som vågar chansa längst med att bromsa. I dom höga farterna och med bara någon meters sikt så blir det just lite av en chansning.
Jag lyckas plocka nån placering till i inbromsningen, och när vi passerar start/mål för första gången så är jag tillbaka uppe på en 11:e plats igen.
Ligger nu i rygg på Roger Szymasko (#32) som brukar vara duktig i regn, och framför honom ser jag Björn Ljungquist (#12), Daniel Almqvist (#94), och Mattias Wikberger (#9). Kan jag bara hålla ryggen på Roger nu så kommer jag att vara med och fightas om en ny topp-10 placering under racet tänker jag. Tempot känns helt okej faktiskt, jag försöker så bort tankarna om det hala underlaget och koncentrerar mig bara på att köra mjukt, bromsa färdigt innan jag viker in, och vara väldigt mjuk på gasen ut ur svängarna. Jag kan se på depåtavlan att jag får en liten lucka bakåt rätt så tidigt i loppet, och kan nu fokusera bara på dom framför. Sikten blir allt bättre under racet. Regnet lättar lite samtidigt som den nya behandlingen av visiret som jag fått testa från Berner fungerar riktigt bra.
På tredje varvet passerar jag sedan Björn Ljunquist (#12) ganska enkelt, och är uppe på 10:e plats. Härligt! Nu gäller det bara att haka på tåget i klungan framför.
På fjärde varvet så gör jag en miss i utgången av ”Norra kurvan” och kommer ut på treans växel istället för tvåan, och jag ser hur klungan framför mig bara försvinner innan jag hinner växla ner en gång till och ge på gas igen. Dom får en lucka på nästan 100 meter innan jag kommit in i rytmen igen, och jag kämpar sen som fasen under hela racet för att täppa till den luckan igen. Kan se hur klunan successivt jobbar sig för bi Jörgen Andersson (#27) där framför, och han blir nu min nya måltavla.
På depåtavlan så ser jag nu ”+2.0s” och kan se att jag dragit ifrån Björn som jag passerade förut. Så jag kan i lugn och ro jobba vidare för att jaga ikapp Jörgen framför.
Nu följer en ganska frustrerande kamp och tiondelar under dom närmaste varven. Jag kan se att jag tar in lite hela tiden på Jörgen, och sen tappar jag lite. Och sen tar jag in, och sen tappar. Jag kämpar och sliter för att täppa igen luckan så jag kan få slagläge innan racet är över, men lyckas inte. Under hela racet så är det en ständig kamp för att balansera på rätt sida om den tunna knivsegg som är skillnaden mellan att åka fort i regn, och ligga och simma i sandållan med brutet nyckelben.
Med tre varv kvar så börjar det kännas lite uppgivet. Jag har minskat luckan fram till Jörgen med en dryg sekund på 5-6 varv, och nu är luckan ca. 2 sekunder och det är bara tre varv kvar. Bakåt har jag fortfarande 2 sekunder, men nu börjar vi komma ifatt varvningar och nu kan vad som helst hända. Vi kommer ifatt Ola Fredby (#17) och jag hoppas ju förståss att Jörgen ska få lite problem att ta sig förbi varvningen och jag kanske kan få en chans att täppa till dom där sista sekundrarna, men han smiter förbi alldeles för enkelt medans jag blir hängandes bakom i två kurvor innan jag kommer förbi. Skit också!!!
Ut på sista varvet så ser jag att Jörgen nu har ca. 3 sekunders lucka igen, och jag slår en snabb blick på depåtavlan när vi passerar start/mål och ser +0 sekunder bakåt. Shit vad hände nu? Min trygga lucka var alldeles borta. Inser snabbt att Björn lyckats täppa till luckan bakom mig när jag fastnade bakom Ola vid varvningen, och nu fick jag helt plötsligt ställa in mig på att försvara min 10:e plats ända in på mållinjen istället för att försöka kriga mig till en 9:e plats. In i sista böj så tog jag ett så snålt och defensivt spår man bara kan för att försäkra mig om att jag inte skulle tappa den här topp-10 placeringen i sista sväng, och det blev en kamp ända in på mållinjen. Men jag lyckades i alla fall hålla Björn bakom mig utan problem, och kunde inkassera helgens, och karriärens andra topp-10 placering. Riktigt skönt!!
Efter racet fick vi slita för att packa ihop tält och alla grejer, samt lasta buss och husvagn i regnet. Riktigt oskönt, och inte speciellt roligt, men efter att ha tagit mina första två topp-10 placeringar i Superbike, och satt nytt personbästa på Anderstorp så kändes det ändå inte så jättejobbigt.
Efter vi var klara så blev det ett snabbt stopp i Gislaved med en ”racepizza” som vi var väl värda allihopa innan avresan hemåt mot Strängnäs påbörjades.
Ett enormt stort tack till Ida och Rasmus såklart, och till Micke och Andreas som (som vanligt) gjort ett riktigt hästjobb och verkligen är helt ovärderliga att ha med sig. Ni är riktiga klippor allihopa!
Ett stort tack också till alla sponsorer som gör detta möjligt. Tack vara er så har jag nu min bästa säsong någonsin!
Nästa race är finalen på Mantorp Park den 17-19/9
Kategorier: