Upplagd den 12 september 2017 13:44
Det blev en ganska intensiv, lite strulig, och väldigt händelserik SM-final nere på Linköpings motorstadion den gångna helgen. Denna gång så tävlades den endast på lördagen, istället för både lördag och söndag, vilket gjorde att tävlingen kändes otroligt kort.
Inför helgen så var jag väldigt osäker på hur jag låg till rent fartmässigt. Det var länge sedan jag körde, på grund av kraschen på Kinnekulle, och jag hade inte hunnit köra in mig och fått något riktigt förtroende för den återuppbyggda hojen. Detta gjorde det lite svårt att sätta någon riktigt målsättning för helgen, mer än att bara ha så jäkla roligt det bara gick.
Fredag, friträning (57,740)
Under fredagen så fick som vanligt vi tre träningspass på oss för att få upp farten och hitta rätt inställningar på hojen. Vädret, som skulle spela en stor roll under helgens tävlingar, var helt okej under träningarna. På första träningen åkte jag ut på ett set beggade slicks, mest bara för att få känna på hojen och banan lite, och för att gradvis bygga upp lite förtroende och fart.
Körningen kändes förvånansvärt bra redan efter bara några varv, och jag låg ute hela passet utan att gå in och vila eller ändra något på hojen. Körde 57.740 som bäst, vilket var 6:e snabbast av alla som hade transponder på, och bara en sekund över mitt personbästa på LMS. Jag blev faktiskt lite överaskad och förvånad över hur bra det kändes.
Men under dom resterande två passen sen på dagen, så testade vi lite olika inställningar och jag försökte hitta lite mera fart, utan att lyckas förbättra mig nämnvärt. Det kändes en aning frustrerande, men jag försökte slå bort den känslan och bara slappna av och ha roligt.
På eftermiddagen och kvällen sedan så började resten av ”teamet” trilla in. Micke och Micke, Morsan och Farsan, och lite senare hela familjen. Och kvällen avslutades med en härlig grillning i depån med påfyllning av energi, både fysiskt och psykiskt.
Lördag, kval (P19, 57.577)
Under natten och morgonen så regnade det ganska kraftigt, så det såg ut att bli en blöt dag på Linköpings motorstadion. Men regnet slutade och det blev sedan ovisst om däcksvalet till kvalet. Till slut hade det torkat upp så pass att det var slicks som gällde, dock så var det gott om pölar och fuktiga fläckar runt om hela banan, och allra värst vart det i ”Torparen” där det var rejält fuktigt.
Vi kom fram till att, såvida det inte kom mera regn, så skulle dom snabbaste tiderna garanterat sättas i slutet på kvalet då banan blev torrare för varje varv som gick. Så i början gällde det bara att ta det lugnt, få lite varv i kroppen, och hitta ett bra flyt. Redan på 7:e varvet, trots väldigt skakiga förhållanden så körde jag 57.577 (min snabbaste tid hittills under helgen) och låg då som bäst på en 6:e plats. Jag gick in i depån som planerat, och vi ändrade lite på fjädringen och jag tog lite vatten. Allt kändes väldigt bra. Sen medan jag stod i bandepån så började alla andra hitta farten. Jag dalade snabbt i listan. 8:e, 12:e, 14:e, 16:e… Shit, vad händer…? Nu måste jag ut igen!
Gav mig ut igen och försökte pusha lite mera, men det blev väldigt struligt. Fick lite problem med trafik en stund, men lyckades ta mig igenom det, och sen hittade jag inte nåt riktigt flyt. Missade lite spår, bromsade på mig lite, och.. Ja, det stämde inte riktigt… Avslutade 2:a stinten efter bara 6 flygande varv. In i depån igen. Nu var det 16 minuter kvar på det 40 minuter långa kvalet, och vi bestämde att jag skulle vänta inne i bandepån, ta det lugnt, vila, folkusera, och ladda för att åka ut igen med 10 minuter kvar. Då skulle jag hinna få ungefär 8 bra varv innan kvalet var slut.
När jag åkte ut igen så hade jag återigen svårt att få upp farten och hitta nåt riktigt flyt. Trots att banan var helt torr nu, och förhållanden var mycket bättre, så hade jag svårt att matcha tiden från första stinten. Körde lite höga 57-tider, och sedan blev det gulflagg efter en krasch i ”Torparen”, och kvalet var i princip över. Och jag slutade som 19:e man… Klart missnöjd!
Lördag, Race (P15)
Under hela lördagen så var det grått, kallt, mulet, rått, och stundtals regnskurar. Enligt prognosen så skulle det bli regnrace på eftermiddagen, så det var bara att förbereda sig på det. Vi förberedde med både slicks och regndäck, och jag gjorde klart all utrustning för regn. Under morgonen hade jag lite problem med att visiret immade igen, så jag bestämde mig för att byta ut den typ av imskydd som man klistrar på insidan av visiret, försäkerhets skull. Tyvärr så hade jag slut på den modellen som jag använde, men lyckades hitta en som sålde liknande av annat fabrikat i depån. Så det kändes bra.
Ju närmare vi kom racestart, desto mera klart blev det att det skulle bli regnrace.
Inför starten kändes det lite jobbigt rent mentalt. Ett uselt kval gjorde att jag startade ända bak i 7:e startled, så det skulle bli STORA problem med sikten i starten och dom inledande varven med all vattenspray från motorcyklarna framför. Dessutom har jag haft problem att få till körningen i regn den senaste tiden, så det var inte positiva tankar innan racet.
När vi sedan släpptes ut på banan för 3 sighting laps, så immade mitt visir igen fullständigt redan på första varvet. Så det där nya imskyddet var komplett värdelöst. När vi ställde upp för start så hade jag ett 2cm ”hål” uppe i vänstra hörnet på visiret att försöka titta ut igenom.
Starten gick, och jag kom iväg ganska bra direkt från linjen, men sen så körde jag i princip helt i blindo ner mot första sväng. Såg absolut ingenting… Skymtade några röda lampor framför mig, och fick gå på dom. Jag dalade ner i startfältet under dom inledande varven, medans jag kämpade både med sikten och förtroendet för fästet i regnet. Skymtade depåtavlan efter ett par varv, och tyckte att det stod P23. Jag var bedrövad och arg…
Men allt eftersom racet gick, så började jag hitta lite mer förtroende för cykeln. Jag intalade mig själv att bara ta varje varv som det kom. Inte fundera på placering eller varvtid. Bara fokusera på hur hojen känns, hur den uppträder, och på att inte göra ett enda misstag. 100% fokus på konsekventa linjer, konsekventa gaspåslag, mjukt och fint… Öka tempot lite för varje varv som gick… Efter 10-12 varv så började jag också få lite ordning på det igen immade visiret, och började kunna se lite mer än bara det lilla hålet upp i vänstra hörnet. Jag började få lite mera flyt i körningen, och började nu komma ikapp lite förare, och köra om… Tog mig upp på 19:e plats på varv 12, sedan blev det en krasch ut på långa rakan, där förare och hoj blev liggandes mitt i banan. Så racet rödflaggades…. Och avbröts…
Förvirringen total
Alla ställde upp i bandepån i väntan på besked om omstart. Och sedan blev förvirringen total. Enligt reglementet så ska racet anses som fullbordat om ledaren kört mer än 2/3 av den totala racedistansen, som i det här fallet var 20 varv. Vilket skulle innebära 13.33333 varv. Och vi hade kört 13 (trodde jag). Först blev vi tillsagda att racet var slut, och hojarna skulle ställas i Parc Ferme. Sedan att det skulle bli omstart, sedan att racet var slut… Till slut så kan tävlingsledningen fram till att racet skulle startas om igen, och att vi skulle köra ett 5 varvs race där alla startade från den positionen man hade vid senaste passering. Vilket blev 19:e för min del… Sedan skulle dom två delarna av racen slås ihop till ett slutresultat.
När vi sedan rullade ut på gridden för att ställa upp, så var förvirringen total igen. Funktionärerna för varje startled hade inte fått några listor på hur vi skulle ställa upp, och alla förare visste inte vilken position dom hade vi senaste passering, så det tog väldigt lång tid att ställa upp. Folk stod fel och fick rulla runt sina hojar på gridden. Hojar började gå varma, och förare viftade med armarna och gestikulerade… Men till slut var alla uppställda och vi kunde släppas iväg…
Innan starten så tänkte jag.. ”Fasen, jag har typ ingenting att förlora nu… Jag står på 19:e, och har fått lite av en andra chans här nu i och med den här omstarten, det är bara att ge allt nu.”
Starten gick, och jag kom iväg jättebra från linjen. Jag var riktigt tuff i första sväng, och knökte mig förbi ett par förare mitt i ”Esset”. När vi accelererar ner mot crossböjen så ligger jag precis i bakhjulet på #14 Krister Åkesson, som jag brukar har det svårt att ta mig om, så det enda jag kunde tänka var att jag måste om honom NU!. Så jag linade upp på yttern, och rundade honom på utsidan genom den snabba ”crossböjen”. En av mina läskigare omkörningar någonsin tror jag. Det hade räckt med att han driftat ut typ 20cm så hade vi krokat ihop, och jag hade åkt ut på det blöta gräset i fullt nedlägg i väldigt hög fart. Det hade INTE slutat bra…
Sedan fick jag bra driv ut på långa rakan, och lyckades ta någon placering till i inbromsningen till ”Nya sektionen”. Det kändes helt plötsligt sjukt bra…. Av nån konstig anledning… Nästa gång vi passerade ”Nya sektionen” så kraschade #67 Robert Färestål framför oss, både hojen och Robban studsade igenom sandfållan/gräset, och tillbaka ut på banan igen längre fram i sektionen. Och det uppstod kaos! Alla vinglade och bromsade för att undvika Robban och hans Aprilia som kanade ut på banan, tillsammans med massor av sand och lera som gjorde det snorhalt. Jag såg någon hoj som for ut på gräset, och någon som körde på Robbans hoj. Jag tog sikte på vänsterkanten av banan där jag såg en lucka i allt kaos, mellan Robban som låg på banan och bankanten. Precis när jag kommer fram så reser sig Robban och försöker kasta sig av banan för att inte bli påkörd. Vilket gör att han nästan kastar sig in framför min hoj. Men jag lyckas tråckla mig igenom kaoset och ut på andra sidan. Sen är det nästan som att hela startfältet slå av på takten. Alla, inklusive jag själv, är nog helt övertygade om att racet kommer att rödflaggas igen på grund av bärgning av Robbans hoj och all sand och lera som dragits ut på banan. När vi sedan passerat start/mål, och ingen rödflagg kommit ut, är det som att alla liksom kommer på helt plötsligt att det är race. Och börjar gasa igen.
Jag fortsätter att plocka några placeringar till, och det känns riktigt bra. Man får trippa på tå igenom den nya sektionen där det nu är SNORHALT på grund av all lera och sand, men i övrigt blir underlaget vara bättre och bättre för varje varv som går. Jag rullar över linjen som 13:e man i det sista 5-varvsracet, från min 19:e startposition, och är faktiskt ändå ganska nöjd. Körningen i det blöta kändes faktiskt helt okej, jag körde… bra.. och gjorde flera bra omkörningar. Gjorde dessutom en bra omstart, och var lite tuffare än jag brukar… Men det är ju fortfarande bara 13:e… Och efter sammanslagningen av dom två racet blev jag 15:e, och fick med min en ynka SM-poäng hem.
Många känslor
Efter racet så är det massor av olika känslor som väller över en. Jag är väldigt missnöjd med racet, med placeringen, med min körning, med kvalet, med… Ja, med det mesta. Men samtidigt är jag ändå rätt nöjd med körningen i det andra delen av racet, med starten, med ytterrökaren genom ”crossböjen”, men uppkörningen, med lite förnyat förtroende för regnkörningen, med… Ja, med det mesta… Samtidigt är det en massa vemod när man passerat mållinjen efter säsongens sista race. En säsong som gått på tok för fort, och som knappt hunnit börja känns det som. Det känns… snopet på något sätt. Och sen en massa glädje och kärlek… Att man får hålla på med en sport som man fullkomligen älskar, att man får ha glädjen att ha hela familjen och massor av vänner med sig i depån, mekaniker som ställer upp och åker land och rike runt för att hjälpa till, alla konkurrenter i depån, funktionärer, tävlingsledning, mfl. som alla sliter för att vi ska få åka motorckel. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam och lycklig över… Sen får man riva tält och packa ihop i ösregn, allt är blött och kallt, och det känns som att det kommer ta flera dagar innan man är torr igen…
Ja, det är sjukt många känslor efter en sån här helg… Men den känslan som jag kommer ta med mig efter den här helgen är den totala glädjen över att få hålla på med den här jäkla skitsporten. En skitsport som jag älskar så mycket…
Tack!
Det finns så många att tacka efter en sån här helg. Först och främst min familj. Ida och barnen som får flänga land och rike runt, hänga på en regnig och kall motorbana, och trycka in sig i en gammal husvagn, för att pappa ska få tävla. Ida som gör ett hästjobb både före, under, och efter racehelgerna. Morsan och farsan som alltid är med och hjälper till, och Micke och Micke som hjälper till att mecka. Alla man känner som kommer och tittar och supportar. Alla sponsorer och samarbetspartners som gör det möjligt att ens köra en enda meter. Och särskilt dom som hört av sig och skjutit till extra pengar efter kraschen, vilket gjorde det möjligt att ens stå på startlinjen nere i Linköping den här helgen, alla ni är fantastiska.
Och sen LMS och tävlingsledningen, alla funktionärer, flaggvakter, bärgare, ambulanspersonal, grindvakter, toalettstädare, depåchefer, ja.. Alla hundratals med fantastiska människor som gör det möjligt för oss att tävla. Stort tack allihopa!
Nu laddar vi om…
Kategorier: 2017, Final, Linköping, SM