Kategorier

Lång rapport från SM i Linköping!

Förutsättningarna inför helgens SM-deltävling nere på Linköpings motorstadion kunde ha varit bättre. Den enda träningsdagen inplanerad innan tävlingen blev inställd, och veckan innan så var det tidiga mornar och sena kvällar med att bygga altan hemma. Och på toppen av det så drogs jag med lite ryggont dagarna innan avfärd ner mot Linköping.


Det blev ändå till slut en riktigt lyckad helg, med mycket rolig körning, bra resultat, och ett ganska surrealistiskt inslag.

Väl nere på plats så kändes det riktigt roligt att det äntligen var dags för race igen, och jag hade en sån där skön känsla i kroppen. Vi fick plats i depån bredvid Tompa Johansson och Jimmy Borgh, dom vanliga följeslagarna. Till och med allt slit med att lasta ur, packa upp, resa tält, och göra i ordning kändes lätt.

Under fredagen så var det 3st träningspass (2x20 och 1x40 min), och redan på första passet så kändes körningen helt okej trots att jag inte varit på Sviestadbanan sedan förra året, och tiderna var nere runt mitt gällande pers redan efter bara några varv. På andra passet sedan så satt dom första 59-tiderna ganska lätt, och jag hade redan putsat av mitt pers. Körningen kändes riktigt bra och det var sådär löjligt roligt att köra hoj.

På lördagen sen så anslöt den alltid så ovärderlige mekanikern Micke tillsammans med lilla Ludvig som blev helgens putsansvariga.

Lördag morgon och det var dags för kval 1.
Efter bara 2 flygande varv på kvalet så kraschade Jonas Karlsson ut ur ”Torparen” och kvalet rödflaggades i 15 minuter. När vi väl släpptes ut på banan igen så var det bara att ladda på för fullt, och efter ett par varv så började jag komma in i körningen igen. På 5:e varvet så fick jag till en 0.59.3 tid, vilket var 0.7s under mitt personbästa. Kändes riktigt bra att titta ner på laptimern och se den tiden. Fortsatte sedan att nöta på hela passet utan att lyckas förbättra tiden. Jag måste ha gjort en riktigt bra sista sektion på banan på det varvet, för att fick hela tiden upp personbästa tider på dom första sektionerna men tappade på sista tre kurvorna varje varv.

Dags för kval 2
Innan kvalet så vände vi på däcken eftersom Sviestad sliter väldigt hårt på ena sidan, en budgetvariant på att sätta på nya däck.
På andra kvalet så kändes körningen ännu bättre. Kände mig mera fokuserad och alert på något sätt, och hade en sån där skön känsla i kroppen som man kan få ibland, och det märktes direkt på tiderna.
59.9, 59.7, 59.6, 59.4 och nytt pers igen. Nu började jag bli riktigt trött så jag gick in och vilade lite under passet. Kollade på klockan och det var typ 5 minuter kvar på sista kvalet och under tiden jag drack lite vatten så diskuterade jag lite med Micke hur hojen kändes, och hur vi skulle göra. Till sist sa Micke ”Äsch, gå ut och sätt ett bra varv nu, så har vi kört klart sen”
Gjorde en sista satsning och fick upp 59.7 på första flygande, och sedan 59.0 och nytt pers igen. Får upp P-14 på depåtavlan, och känner mig riktigt nöjd med kvalet.
Jag var på väg att gå in i depån igen när Tompa kommer flygande förbi och jag tänkte att nu jäklar gäller det att kasta ut lassot och hänga på här, för Tompa ligger trea efter första kvalet och kör sjukt fort.
Jag tar rygg på Tompa och gasar för allt vad jag är värd, och lyckas hänga på genom ”Esset” utan några större problem faktiskt, sen drar han ifrån lite grann ner mot ”Crossböjen” och in i ”Torparen” (som är den viktigaste kurvan på hela banan) så tänker jag att nu jäklar ska jag köra lika fort som honom. När vi ska vika in i den allt tightare högern så hinner jag bara tänka ”HELVETE vad fort den går nu” och skriker med skräckblandad förtjusning ”Whooooeeeeeeeeey” när först framhjulet släpper, sedan bakhjulet, och sen framhjulet igen, och när jag ger på gas in mot apex så protesterar hela hojen. När det går på bakhjulet ut ur svängen så tänker jag bara ”Puuh, jag överlevde”. Slår en snabb titt ner på laptimern där den lilla röda ”Best lap” lampan blinkar febrilt. Nu har jag ett bra varv på gång. Börjar tappa ryggen på Tompa nu, men det gör inget. Allt jag tänker är att sabba inte det här varvet nu. Jag gör sen en skaplig sista sektion, men långt ifrån min bästa, och får upp 58.652 när jag passerar mållinjen. Nytt pers igen och nu VET jag hur fort man kan åka i ”Torparen” i alla fall.
Gör ett par försök att putsa till tiden ytterligare, men får lite omkörningar och gör några missar så jag får aldrig till ett bra varv innan passet är tar slut.
Kändes riktigt skönt att sätta första ”58’an”

Tiden räckte till en 13:e plats, vilket var mitt bästa kval i Superbike hittills!

Inför det 18 varv långa racet så var det bara att försöka ladda på med mat, energi, och vätska. Sviestad är en av dom jobbigaste banorna att köra på eftersom man inte får en enda chans att vila någonstans. Det svänger mycket, är korta rakor, och på den längsta rakan där det borde finnas en chans att slappna av lite och vila så kör man på bakhjulet i stort sett ända tills man lägger i fyran och får hålla hårt i styret varenda gång framhjulet nuddar backen igen. Sen är det dags att börja bromsa.

Dags för lördagens race!
Min vana trogen så blev starten inte sådär jättelyckad. Det är verkligen något som jag måste förbättra. Tappade ett par placeringar direkt i starten, och ytterligare nån i första böj. Tappade ner till 16:e från min 13:e startposition. Passerar första varvet som 15:e och ligger nu bakom Jimmy Borgh (#73). Jag känner mig mycket snabbare och känner att jag måste om för att hänga på tåget där framför innan dom sticker iväg. Men det dröjer ända till inbromsningen efter långa rakan på varv 3 innan jag kommer om, och ligger nu i bakom Daniel Almqvist (#94) som har fått en liten lucka. Känner nu att snoret börjar rinna ordentligt så jag måste sitta och ”sniffa” upp det i nästan varje andetag. Känns verkligen jättekonstigt. Har jag helt plötsligt blivit allergisk mot något eller vad är det som händer?
Jag jobbar på för att täppa till luckan fram till Almqvist samtidigt som Mattias Wikberger (#9) flåsar mig i nacken. Efter några varv så känner jag att luckan börjar täppas till och att Almqvist verkar bli uppehållen lite av Jocke Stensmo (#69) som ligger framför honom. Nu börjar det dyka upp röda prickar på insidan av visiret och det smakar järn i munnen. Det är nog inte snor som forsar, jag måste blöda näsblod tänker jag. Vad gör jag nu? Ska jag bryta eller? Äsch, hur farligt kan det vara. Det ger sig nog snart.
Almqvist tar sig förbi Stensmo på varv 8 och nu får Stensmo en måltavla på ryggen istället. Det tar bara något varv innan jag är uppe precis i bakhjulet på Stensmo och börjar planera min attack. Precis när jag har laddat för att ta honom i inbromsningen efter långa rakan på varv 10 så dyker istället Wikberger upp på innern i ”Esset” och överraskar mig lite grann. Han tar sedan Stensmo på en gång och jag är återigen uppe i rygg på Jocke. Nu börjar det bli svårt att se för allt blod som virvlar upp på insidan av visiret av turbulensen i hjälmen, och sedan rinner ner för insidan på visiret. Jag få nu sitta och vicka huvudet fram och tillbaka för att hitta luckor mellan blodet så jag kan se vart jag kör.
På varv 11 sen så bromsar jag mig äntligen om Stensmo och är nu uppe på en 13:e plats igen. På slutet börjar jag bli riktigt trött och känner mig orkeslös. Och får allt svårare att se vart jag kör på grund av allt blod. Jag kan dock till slut hålla min 13:e plats in i mål med rätt så betryggande lucka både framåt och bakåt, och bärga några sköna SM-poäng.
Precis efter mållinjen när jag slår av på tempot så tittar jag ner på tanken som är alldeles blodig, och det är även massor på låren och magen. Ser helt sjukt ut. Slår en snabb titt på laptimern som visar ”Best lap 58.393” vilket betyder nytt pers igen!

När jag svänger in i depån så väntar en glad Micke som sedan snabbt förvandlas till en fågelholk när han ser mig. ”Vafan har hänt!” frågar han.
När jag tar av mig hjälmen så droppar det fortfarande från näsan, och jag kan se själv hur det ser ut för första gången. Det ser ut som man slaktat en gris på mig hoj, skinnställ, och hjälm. Och jag är full med blod i ansiktet också. Får en trasa så jag kan torka av mig det värsta medans folk står runt omkring och pekar och ser väldigt förvånade ut. En mycket surrealistisk upplevelse…

Är dock riktigt nöjd med racet, min bästa tid, och min körning. Det enda lilla missnöjet som finns är starten, men det får det bli ändring på till nästa race. När jag analyserade racet i laptimern/loggern så kunde jag också se att min ”ideal time” (alltså om man tar mina bästa mellantider från alla sektioner och lägger ihop dom till ett potentiellt bästa varv) var 57.678. Så farten finns ju där, det gäller bara att få fram den.

På kvällen sen blev det traditionsenlig grillning och depåmys innan det var dags att krypa in i husvagnen och knyta sig.

På söndagen sen så kom Morsan och Farsan ner och anslöt till gänget, och en del Strängnäsbor tittade förbi och morsade. Riktigt roligt!!

Söndag morgon och det var dags för kval 1.
Till söndagens första kval så kändes det i kroppen att man hade kört väldigt mycket under fredagen och lördagen. Var riktigt seg i kroppen, och kände mig ganska orkeslös. Försökte värma upp lite grann innan kvalet för att få igång kroppen lite.
Väl ute på banan så kändes det inte så farligt i kroppen ändå, men jag var ganska trött i huvudet. Var inte så fokuserad som jag brukar vara och gjorde en del irriterande små missar hela tiden som förstörde varvtiderna. Fick bara till 58.707 som bästa varvtid vilket räckte till en 15:e plats i första kvalet.

Söndag och dags för kval 2.
Till kval nummer två så lade jag upp en ny taktik. För att spara lite på krafterna till söndagens race så skulle jag åka ut och ladda på i 2-4 varv, sen gå in och vila. Sen ut igen och ladda på ett par varv, och gå in och vila. På så sätt kunde jag fokusera lite mer på dom varven jag körde, och orka lite mer.
Men det sket sig ganska så fort när jag väl kom ut på banan. Det var så sjukt roligt att köra så jag ville inte svänga in i depån, och varvtiderna så helt okej ut också. Låg och körde höga 58-tider med 58.7 som bäst. Efter 12 varv så tänkte jag att nu kanske det är bäst att gå in och vila lite.
Drack lite vatten och tog några djupa andetag innan jag gav mig ut igen. Lyckades klämma in 9 varv till innan passet var slut och putsade till bästa tiden lite med en 58.676 som bästa tid vilket bara räckte till en 16:e plats totalt. Lite sämre än lördagens kval alltså. Men ändå riktigt bra.

Söndag, dag för Race!
Fick till en riktigt bra start den här gången, och tog för mig bra i första böjen. Tog ett par placeringar direkt, och var uppe på 14:e plats vid första varvningen. Återigen hade jag Jocke Stensmo (#69) precis framför som låg och fightades med Daniel Falemo (#31). I inbromsningen till esset på andra varvet så krokade dom ihop och Falemo fick köra rakt fram i första kurvan och försvann och jag kunde passa på att ta Stensmo innan han kommit upp i tempo igen. Nu var jag uppe på 13:e plats, och klungan framför hade fått en liten lucka av allt vårat stök bakom. Jag försökte jaga ifatt dom, men avståndet ville bara inte krympa. Tappade nån tiondel ett varv, och tog igen nån tiondel på nästa, och efter ett par varv så började luckan till och med att växa. På sjunde varvet så dammade det till i ”Bergskurvan” framför oss och jag kunde se en gul hoj som låg ute i sandfållan. ”Nej inte Tompa tänkte jag, fan vad synd” Tompa kom trea på lördagens race, och hade pallkänning igen. Tompa stod upp när jag körde förbi, så när jag passerade start/mål så gjorde jag tummen upp till ”Gurra”, hans teampersonal, så dom visste att han var OK.
På varv 8 så kunde jag se att Jens Bergbom (#3) bromsade på sig efter långa rakan och fick ta ”escapen” tillbaka, och vips så var luckan upp till honom betydligt mindre. Nu fick jag helt plötsligt lite mer kraft i mina trötta armar och gjorde ett tappert försök att jaga ifatt honom. Han hade ca 3 sekunders lucka nu, och jag kände att jag knaprade av lite på det försprånget för varje varv som gick. Men varven räckte inte till, och väl i mål så hade han lite drygt två sekunder till godo på mig och jag fick nöja mig med en riktigt fin 12:e plats och ytterligare lite poäng till samlingen.

Efter racet så var jag faktiskt riktigt nöjd. Det har varit en kanonbra helg med mycket körning och roliga race för min del. Personbästa med 1.7 sekunder känns riktigt bra, trots att det aldrig blev en 57-tid. En 12:e och en 13:e plats är också riktigt bra för mig, och nu har jag varit och nosat på den där eftertraktade topp-10 placeringen i tre race i rad nu, så snart sitter den där.
Framförallt så är det sådär larvigt roligt att köra hoj just nu. Kommer på mig själv ibland mitt under race att jag sitter och garvar, sjunger, och tjoar i hjälmen trots att jag är mitt uppe i en hård fight. Och när jag sitter i depån så längtar jag bara ut på banan igen.

Nu är det ett ganska långt uppehåll i tävlandet igen, så jag ska försöka fylla upp det med lite bra träning och kanske nåt inhopp i nån annan serie om allt funkar.

Jag vill passa på att tacka alla som gör detta möjligt. Alla sponsorer, Ida och Rasmus som tyvärr inte kunde följa med den här helgen, Morsan och Farsan som fortsätter att kuska landet runt för att kolla på mig, och sen ett riktigt stort tack till Micke. Världens bästa mekaniker som är en klippa att ha med på tävlingarna.

Ett stort tack också till Linköpings Motorsällskap för en riktigt bra arrangerad tävling

Kategorier: Linköping, SM




 

   


 

 

 

 

 

 

 

 

Bild

VI SÖKER ALLTID FLER SAMARBETSPARTNERS

Bli en officiell sponsor, samarbetspartner, eller leverantör till Magnus "Macke" Granstedt Roadracing Team. Kontakta oss genom att klicka på länken nedan.

Kontakta oss