Upplagd den 21 maj 2012 12:13
Det blev en riktigt rolig helg med blandade framgångar när årets andra STCC deltävling avgjordes nere på skånska Ring Knutstorp i helgen.
Denna helg hade vi förstärkning av lite nyförvärv på mekanikersidan i form av min brorsa Micke Granstedt, och en kompis som heter Mange Danielsson. Två gubbar som kanske inte har så jättemycket rutin på att skruva cykel, men som gjorde ett kanonjobb hela helgen. Och som dessutom bidrog mycket till att jag hade så roligt i helgen, och att jag hamnade i rätt sinnesstämning innan racen.
Det inledande (och enda) träningspasset på fredag morgon kändes riktigt bedrövligt, och det kändes verkligen att jag inte har tillräckligt med varv i kroppen och att det var länge sedan vi var på Knutstorp sist. Jag lyckades inte köra snabbare än 1:04.280 (vilket inte ens är en skaplig Rookie tid) och det kändes som att jag knappt hunnit lära mig hitta runt innan passet var över och det var dags att ladda för kval. Hade en oskön känsla i kroppen.
Jag var helt inställd på att kvala in som sista man, men på kvalet så kändes körningen LITE bättre i alla fall och trots den mediokra kvaltiden på 1:03.578 så kvalade jag in som 12:e man totalt. Vilket är var helt OK placering tycker jag. Körningen kändes fortfarande risig, och jag kom aldrig in i den där ”zonen” då allt bara flyter på, utan fick hela tiden jobba för att komma upp i fart. Men från min 12:e startposition så borde en topp-10 placering inte vara omöjlig.
På fredag eftermiddag så var det sedan dags för helgens första race. Innan racet var det lite strul med försenad start beroende på att Camaro CUP bilarna på passet innan hade läckt ut lite olja på banan. Jag rullade ut till lineup på utsatt tid, och blev ståendes där utan däckvärmare. När det sen drog ut på tiden blev det lite jäktigt och stressigt att hinna få dit värmare och hitta el någonstans, och det tog lite fokus från själva racet. Men det är inte alltid dåligt, för min del i alla fall. Jag kör ofta som bäst när det varit lite struligt innan start och man kommer ut med hjärtat i halsgropen och inte har hunnit tänka för mycket innan. Från min 12:e ruta gjorde jag sen en helt ok start, och lyckades under första varvet ta mig upp på en 11:e plats och låg nu i rygg på en klunga med 5-6 förare som fightades om platserna 10-5. Tempot var ganska högt (för mig i alla fall) och jag kände att jag verkligen fick kämpa i varje sväng för att hålla kontakten med klungan. Varje gång ut på start och mål så tappade jag ganska rejält då jag hade problem att få till utgången ur sista kursektionen, som jag sedan kämpade hela baksidan med att ta igen. Såg på GPS-loggern att vi körde tider som var snabbare än min kvaltid, och kunde se på depåtavlan att avståndet till närmast bakomvarande förare ökade för varje varv. På varv 6 så missade jag en växling ut på start och mål, och tappade 20-30 meter mer än jag brukade göra på klungan, vilket var tillräckligt för att jag inte skulle kunna stänga till den helt under resten av varvet. När jag sedan tappat kontakten med dom, så hade jag svårt att hålla samma varvtider som dom och fick se dom segla ifrån lite för varje varv som gick. Sista varven blev det ett rätt så ensamt race, där jag kunde slå av lite på tempot och bara bevaka min lucka bakåt in i mål. Rullade in på en 11:e plats, vilket är helt OK, även fast det inte blev en topp-10. Efter racet så är jag ganska missnöjd. Fick fortfarande kämpa och slita mycket med körningen för att få till bra varvtider, och hade inget flyt alls. Och en snabbaste tid på 1:03.266 är inte bra...
På fredagskvällen sen så blev det grillning och lite depåmys, och vi passade på att göra lite ändringar på cykeln inför lördagens ”main event”. Bestämde mig för ett mjukare framdäck för att försöka få lite mer förtroende för framändan på cykeln, och kanske kunna pusha fronten lite mer in i svängarna och få upp kurvhastigheten. Sen kortade vi hjulbasen lite för att få den att svänga lite bättre, och ändrade drevningen lite för att få upp varvet på motorn ut ur svängarna. Särskilt ut på start/mål där jag haft problem. Till grillen hade vi ingen tändvätska, men det gick precis lika bra med lite högoktanig racesoppa (även om det kanske inte luktade riktigt lika gott).
På lördag morgon så hade vi en kort warmup på 10 minuter, och vi fick en chans att testa dom nya inställningarna. Det kändes mycket bättre, och jag kunde se på laptimern att jag körde fortare och fortare för varje varv som gick, och på sista varvet så satte jag helgens hitills snabbaste tid med 1:03.144. Fortfarande långt ifrån en bra tid, men framförallt så hade jag en skönare känsla i åkningen, mera flyt. Och det kändes som att jag var på väg att hitta tillbaka in i ”zonen” igen. Jag var 8:e snabbast på warmupen vilket också gav mig lite mera självförtroende.
Innan lördagens race så var det dags för gridshowen där alla team i STCC, Porsche Carrera CUP, och PRO Superbike ställer upp i bandepån så att publiken får går runt och titta och prata lite. En ganska märklig känsla att bara stå där som ett fån medans folk går och tittar på en, men också lite roligt med folk som kommer fram och pratar.
Med lite positiva känslor från warmupen i ryggsäcken, och med lite mer positiv energi från Mage och Micke innan racet med lite rolig musik och stojande, så hade jag en riktigt bra känsla i kroppen innan racet. Startade återigen från 12:e plats, och kände att nu var det väl själva f*n om jag inte skulle slå mig in i topp-10.
Jag gjorde en lite sämre start än på fredagens race. Fick inte till kopplinssläppet ordentligt och fick lite för mycket framhjulslyft och fick släppa av lite på gasen. Tappade några placeringar på väg ner mot kurva 1, men lyckades ta tillbaka någon i inbromsningen och passerade start/mål efter första varvet som 11:a. Och på fjärde varvet tog jag mig sedan upp till 10:e. Hade redan ryckt till mig en lucka bakåt, och låg nu i rygg på en klunga med 4-5 förare med Mats Backman (#19) på sin BMW längst bak. Jag fick kämpa ganska hårt för att hålla kontakten, och precis som i race ett så hade jag problem ut på start/mål där jag tappade alldeles för mycket fart. Och att Backmans BMW sedan har 10-15 hästar upp på min Honda gör inte saken bättre på rakan. Men med näbbar och klor så lyckades jag hålla kontakten med honom. Men redan efter 7-8 varv så började jag känna dom första symptomen på armpump, och försökte nu hitta sätt att slappna av i underarmarna och hitta ställen där jag kunde röra på fingrarna och släppa greppet lite om styret för att få igång blodcirkulationen och försöka jobba bort det. Men armpumpen blev värre och värre, och jag kände hur Backman seglade iväg framför mig. Skrek nog lite svordomar och kanske ett och annat könsord i hjälmen. På 12:e varvet sen så kraschar Filip Backlund (#14) ut på start/mål. Hans hoj blir liggandes mitt i banan, och jag ser hur det kommer ut gulflagg och SC skyltar runt hela banan, vilket innebär att Safetycar kommer ut och samlar ihop fältet och sänker farten medan man bärgar Filips hoj som ligger mitt i banan. NU har jag min chans tänkte jag, nu kommer jag upp i rygg på Backman, och kan dessutom ligga nåt varv bakom safetycar och i lugn och ro. En chans att få vila lite och försöka jobba bort armpumpen. Men safetycar kommer ut på banan alldeles galet, bara en bit framför oss vilket innebär att vi tillåts passera bilen som inväntar ledaren för att samla ihop fältet. Vi får nu jaga på rätt så bra för att hinna ifatt ”kösvansen” bakom safetycar vilket innebär att även om jag nu är ikapp Backman så har jag inte direkt fått vila nåt, och efter bara ett halvt efter att vi nått kön bakom safetycar, så släcker den lamporna och svänger in i depån och racet är igång igen. Puuh.. jag laddar på för allt vad jag är värd för att göra ett sista försök att ta mig förbi Backman, men underarmarna är gjorda av betong. Jag har ingen finkänslighet alls i vare sig inbromsningar eller gaspåslag, och ingen kraft alls att bromsa med så det går på chans överallt i ett varv innan jag inser att det är bättre att ta sig i mål på den 9:e plats jag nu ligger på, än att krascha. På sista varvet sen så kraschar Björn Ljungkvist (#12) i kurva 6, och jag kör över mållinjen som 8:a med nytt personbästa på 1:02.508. Fortfarande ingen tid att skryta med, men körningen kändes mycket bättre och stundtals så kändes det som att jag var tillbaka i ”zonen” igen. Så det var ändå en rätt så positiv avslutning på helgen. Och när man ser tillbaka på det så får jag ändå vara nöjd med en 11:e och en 8:e plats, och nytt personbästa med tanke på förutsättningarna.
Framförallt så har jag haft fantastiskt roligt. Knutstorp är i min mening Sveriges roligaste bana, och med Micke och Mange med sig i teamet så kan det inte bli annat än en kul helg.
Jag vill rikta ett stort tack till alla sponsorer som gör detta möjligt, och till Micke och Mange som gjorde ett kanonjobb hela helgen.
Nästa STCC/PRO Superbike race är den 6-7:e Juli på Mantorp Park.
Kategorier: Knutstorp, Pro Superbike, STCC