Kategorier

Blandade intryck från Karlskoga motorstadion.

Här kommer en kanske lite sen avrapportering efter dom två träningsdagarna på Karlskoga motorstadion med Actionpics. Anledningen till förseningen kommer jag till lite längre ner i i rapporten…

Inför dagarna så såg väderleksrapporterna lite svajiga ut. Det väntades ostadigt väder och en hel del regn. Men som vanligt så ändrades prognoserna för varje ny prognos som publicerades, och när vi vaknade upp i depån på torsdag morgon så var det blött och kallt.

Bara att skifta till regnfälgarna och bita ihop….

Första passet kändes vidrigt faktiskt. Dom nya Pirelli regndäcken är snorhala när dom är precis nya, och man behöver köra in dom nåt pass och skrubba av dom lite innan dom börjar funka. Höll på att stå på öronen säkert 5-6 ggr första passet. Men på andra passet så kändes det mycket bättre och jag började bli varm i kläderna. Sedan torkade det upp, så det var slicks som gällde resten av dagen. Körningen kändes bättre och bättre hela dagen, men jag har mycket svårt att komma överrens med Karlskoga motorstadion. I mina ögon den klart sämsta banan som vi har i Sverige. Det är gropigt, ojämnt, skarvar, och lagningar överallt, och man får aldrig något förtroende för fästet. Banans karaktär ändras också lite för varje gång man är där och kör, för då har det dykt upp nya lagningar och potthål sedan man var där senast, som man måste lära sig att hitta förbi utan att stå på näsan.

Men i slutet på dag 1 så kändes det faktiskt riktigt bra ändå. Körningen flöt på, jag låg nån sekund över personbästa vilket inte är alls dåligt på en bandag, då man dessutom jobbar som instruktör. Jag hade riktigt roligt tillsamans med deltagarna, och hjälpte flera stycken till nya personbästa, så jag var nöjd efter dag 1. 

Till fredagen sedan så lovades det uppehåll, men det var ändå rått och fuktigt på morgonen. Redan på andra passet så började jag först känna några stänk på visiret i den långa depåsvängen. Men sedan i inbromsningen efter start/mål så slutade det, så jag tänkte att det liksom drog vidare. Sen gasar jag på ut ur ”esset” som vanligt, genom snabbfartshögern ner på ”Ejes”. Där bromsar jag som vanligt, och viker in i svängen… Och sen bara pang… Så ligger jag på marken och glider… Jag håller krampaktigt kvar i styret på hojen för att försöka förhindra att den börjar tumla runt när den kommer ut på gräset. Vi glider tillsammans ut på gräset, där jag hoppar upp igen. Reser upp cykeln, gör en snabb översikt på den, startar den, och kör sakta in i depån igen. Som tur var så valde jag att krascha på banans kanske långsammaste ställe, där det inte går mer än kanske 80km/h. Så både jag och hojen klarade oss riktigt bra. Jag fick byta fotpinnar, handtag, och bromsgrepp, sen var det bara att köra igen. Skinnstället och ljuddämparen på hojen fick lite skrapmärken bara… 

Det tog några timmar att få ihop hojen, då det var lite bökigt att byta hela fotpinnesatsen, men jag hann ändå få fyra pass till på eftermiddagen och känna på hojen och få tillbaka farten igen.

Ska man summera dom här två dagarna så har det varit svinroligt att jobba med gänget i Actionpics som vanligt. Det har varit grymt roligt att få köra lite hoj igen. Och kraschen var väl ingen större fara egentligen. Kraschar man aldrig, så kör man på tok för sakta, så är det bara. Det enda som inte kändes jättebra var Karlskoga motorstadion. Jag kommer aldrig överrens med det där lapptäcket, och det förtar lite av det roliga med att köra hoj faktiskt…

 

Ja, just det! Varför så sen uppdatering då?
Jo, på vägen hem från Karlskoga så börjar gubbkroppen så sakta stelna till. Jag antar att det var ett resultat av massor av körning, alldeles för lite sömn, oskön säng, och kanske att man åkte lite på ändan också på fredagen. Under urlastningen sen hemma så blir det ännu värre och jag kan knappt ens lyfta en tom bensindunk, och när jag vaknar morgonen efter så har gubbkroppen fullständigt checkat ut…

Det känns som att jag fått nackspärr, ryggskott, och nån form av inflammation i båda axlarna och bröstmusklerna inklusive alla fästen samtidigt. Helt orörlig i hela överkroppen, kraftig värk i hela överkroppen som strålar upp i huvudet så det håller på att trilla av, och så fort jag rör mig så känns det som någon sticker en kniv i mig. På lördag kväll så kulminerar det med att jag helt plötsligt får nån form av spasmer/ryckningar i hela ryggen så jag inte kan stå upp, och knappt ens andas… Jag bara står och håller mig i handfatet på toaletten för att inte ramla omkull medans kroppen bara skakar helt okrontrollerat i säkert 10 minuter.

Ja, då drar man en livlina, och ringer en vän…

Ni vet, den där sortens vän som trots att han lagt ned sin naprapatklinik för länge sen, och trots att han jobbat natt typ 5 dagar i sträck, klockan 07.30 på en söndagmorgon öppnar upp sitt hem och börjar behandla en sliten gubbkropp med massage, stretching, värme, laser, och lite knäckning. Och sen igen… och igen… dagarna senare… Ja, ni vet… just en SÅN vän… Jag har en sån, och han heter Conny Lagestrand, och är helt ovärderlig….
TACK Conny!

Nu är jag uppe på benen igen, lite sliten fortfarande, men uppe och går i alla fall…. Tack vare Conny.

Nu har det gått nästan en vecka, och värken har spridit sig till höfterna, knäna, och fotlederna också, och jag har gått med feber ända sedan det började. Så jag börjar misstänka att det är något annat än kraschrelaterat.... 

Nästa gång jag sätter mig på hojen är förhoppningsvis på Karlskoga Motorstadion den 29-231/7, då Svenska Mästerskapen och North European Superbike Championships avgörs där. Om kroppen är i fas igen!


M.v.h

Kategorier: 2016, Actionpics, Karlskoga, krasch




 

   


 

 

 

 

 

 

 

 

Bild

VI SÖKER ALLTID FLER SAMARBETSPARTNERS

Bli en officiell sponsor, samarbetspartner, eller leverantör till Magnus "Macke" Granstedt Roadracing Team. Kontakta oss genom att klicka på länken nedan.

Kontakta oss