Upplagd den 4 september 2017 11:22
Efter vad som känns som ”sju svåra år” och ett begynnande magsår efter allt strul med delar som inte levererats i tid, levererats fel, inte funkat, eller helt enkelt inte levererats alls så kändes det otroligt skönt att äntligen rulla ut på banan igen nere på Mantorp i fredags.
Först var tanken att vi skulle åkt ner till Mantorp på onsdag kväll, för att köra hoj både torsdag och fredag. Men tyvärr så kunde vi inte hämta kåporna hos lackeraren i tid, och dom sista delarna till hojen levererades in inte förrän under torsdagen. Så det fick bli stressmeck långt in på småtimmarna både tisdag och onsdagen, och sen avfärd ner mot Mantorp Park på torsdag eftermiddag.
Det man inte har i huvudet…
När vi väl tagit oss dom 25 milen ner till Mantorp Park, och häktat av och kopplat in husvagnen i depån vid 21.30, så kom jag på att jag glömt hjälmarna hemma. Så det var bara att sätta sig i bussen och bege sig hemåt igen för att hämta dom, och sen vända på en femöring och åka tillbaka ner till Mantorp. Jag var på plats vid 01.30 igen, så då var det bara att kasta sig i sängen på direkten. Mer än lovligt trött på mig själv…
En bra dag på Mantorp
Redan innan så var jag inställd på att det skulle bli en hel del strul, eftersom vi i princip har byggt en helt ny motorcykel. Det är alltid lite ”barnsjukdomar” som dyker upp, och saker som måste justeras och efterdras. Mellan varje pass så följde jag en testplan där vi redan innan bestämt vad vi skulle gå igenom och vad som skulle kontrolleras. Fokus låg inte alls på att åka fort eller sätta bra varvtider, utan att bara lägga mil på hojen och hitta alla fel innan SM-finalen efterföljande helg.
Första passen hade jag svårt att hitta glädjen i körningen om jag ska vara ärlig. Det var så mycket som snurrade i huvudet. Jag åkte mest och kände efter hela tiden. Kändes det så här innan kraschen? Satt fotpinnarna så här? Hade jag den här vinkeln på handtagen? Kändes bromsarna så här? Satt handtagen lite längre ut? Fanns den här lilla vibrationen förut? Tar kopplingen på rätt ställe? Lät det så här förut? Den känns lättstryrd, hade jag strydämparen hårdare ställd förut? Känns fjädringen som den brukar? Kommer något att lossna snart? Har jag dragit allt ordentligt?
Men vartefter dagen gick, och jag gått igenom det mesta, så började jag kunna slappna av igen, och glädjen kom tillbaka. Och vips så var dagen slut.
Tanken var att jag skulle hinna få på ett fräscht set slicks till sista passen, och kunna ladda på lite ordentligt på slutet för att få upp farten, men det hanns inte med tyvärr. Men överlag så blev det första testet lyckat. Jag lyckades hitta och rätta till alla småfel, och nu kvarstår bara lite problem med elektroniken och dataloggningen som vi inte fått fart på ordentligt ännu.
Tack!
Det är så många som jag vill rikta ett extra stort tack till. Såklart alla ni sponsorer och samarbetspartners som ser till att allt detta är möjligt. Och såklart ni som sköt till extra pengar efter kraschen. Ni är alla helt ovärderliga! Vill också rikta ett stort tack till Micke som hjälpt till några sena kvällar i garaget och skruvat. Och såklart till det härliga gänget i Actionpics som stått ut med mig en hel dag på Mantorp…
Nu väntar några dagars jobb innan vi beger oss ner till Linköping och årets SM-final i Roadracing den kommande helgen. Hoppas vi ses då!
Kategorier: 2017, Actionpics, Mantorp, Test