Upplagd den 30 juni 2015 16:02
”Det är egentligen en riktig jävla skitsport vi håller på med”. Så vill jag minnas att jag sa någon gång under helgen som gick. När man spelar hockey, fotboll, eller någon annan lagsport så kan man ibland göra en riktig skitmatch och laget ändå vinner, och så är man liksom lite nöjd ändå. Vi vann ju liksom…
Men i den här sporten så är man liksom helt utlämnad, det är till slut bara vad JAG gör där ute på banan som påverkar resultatet, och allt är mätbart in i minsta detalj.
Från dataloggern får vi varvtider, mellantider, ultimate lap, best running lap, spårval, bromspunkter, bromstryck, gaspåslag, och massor av andra detaljer på varje centimeter av banan. Och överallt så ser man precis vad man gör bra, och framför allt precis vad man gör dåligt. Det finns ALLTID mera tid att hämta någonstans, och man kan alltid gör varje liten detalj lite lite bättre… Det är fränt, roligt, intressant, men det gör det också ibland förbannat svårt att bara vara nöjd. Har bra det än går…
Men sen så kommer man till racet, och så är det sådär barnsligt och larvigt roligt, så man liksom glömmer bort att man kör 0,6 sekunder långsammare än man gjorde för två år sedan på samma bana. Man glömmer bort att man kvalade in som 17:e man, istället för 8:e som man gjorde senast. Man glömmer bort att den där föraren man körde 1 sekund snabbare än förut, nu faktiskt är nästan är en sekund snabbare… Det är bara så förbannat roligt… Och i helgen som gick, så hade jag TVÅ sådana race…
Fredag, friträningar.
Under fredagen så hade vi tre träningspass. På första passet så kändes det som att jag inte suttit på motorcykeln på över ett halvår. Allt kändes bara konstigt och stelt, och jag hade inget flyt för fem öre. Kändes som att jag var på Linköpings Motorstadion för första gången, och behövde lära mig banan på nytt. Körde varvtider en bit över minuten under dom första två passen, drygt 3 sekunder långsammare än mitt personbästa. Sista passet på eftermiddagen kändes något bättre, och jag var under minuten för första gången. Ändå så var jag inte speciellt oroad eller irriterad. Jag gjorde ändå framsteg på varje pass, och dom ändringarna vi gjorde på hojen, gjorde den hela tiden lite bättre. Så allt gick åt rätt håll, om än i snigelfart…
Lördag, kval.
Till kvalet gjorde vi (precis som man ALDRIG ska göra till kval eller race) en hel del ändringar på cykeln. Dels så skulle jag köra på Pirelli däck för första gången efter att ha kört på Bridgestone i så många år, vilket är en ganska stor förändring bara det. Sedan vi var tvungna att anpassa lite höjder på cykeln till den annorlunda profilen på Pirelli slicksen jämfört med Bridgestone, och ställa in cykeln lite annorlunda. Såå… en liten chansning kan vi väl säga…
Inledningen på kvalet kändes allt väldigt ovant, och det tog ganska många varv innan jag började få en känsla för Pirelli däcken. Gjorde en stint på 6 varv innan jag vek in i depån för att vila lite och ta lite vatten. Tiderna låg på strax över minuten, vilket inte alls kändes bra. Nu var det dags att borra ner huvudet och köra…
Ut igen och redan på första flygande kom en 59,6 tid, och varvet efter 59,0. Sedan körde jag ett gäng låga 59-tider på raken innan kvalet var slut. Kapade en sekund på min bästa tid hittills under helgen, vilket kändes bra. Men fortfarande långt kvar till personbästa på 57,2, och 17:e plats var väl inte riktigt vart jag vill vara heller. Men ändå en go känsla i kroppen efter kvalet.
Lördag, race.
Innan racet så var målet egentligen bara att köra snabbare, och ha roligt. Och ta mig i mål bland dom 15 första från min 17:e plats på gridden, och ta poäng…
När lamporna väl slocknade så kom jag iväg ganska bra. Fick ett ganska bra kopplingssläpp, och bra driv med mig utan allt för mycket framhjulslyft. I med tvåan och sedan precis i med trean innan hela startfältet ska gå hårt på bromsarna och krångla sig in i ”Esset” för första gången. Här blir det trångt och rörigt som vanligt, jag blir lite stängd i första vänstern och försöker dyka över på innern i nästkommande höger, men får inte plats. Hojar överallt och jag tappar massor av platser. Sedan full acceleration nedför backen och genom ”Crossböjen”. I med trean, fyran… Fullt med vrålande tusenkubikare överallt… Tar en placering på innern genom den snabba ”Crossböjen”, och hojen wobblar till medans jag på nåder lyckas hålla mig på asfalten, och sedan lägger mig på yttern ner mot ”Torparen”. Lyckas rulla om en hoj på yttern ner mot ”Torparen”, och sedan på bromsarna igen. Ner genom växellådan till tvåans växel, och sedan väller hela startfältet ut på bakrakan. Trean, fyran, femman.. Kämpar med att hålla emot styrwobbel varje gång framhjulet landar i asfalten mellan växlingarna… Sedan i med sexan precis innan det i 250km/h är dags att gå stenhårt på bromsen igen. Hojar överallt, tror vi är fyra eller fem hojar i bredd i inbromsningen. Alla vill vara den som bromsar senast… Bakhjulet blir lätt i en hårda inbromsningen, och börjar sladda, hoppa, och studsa fram och tillbaka medans jag jobbar mig ner genom växellådan igen. Ner till tvåan… Släpper ut kopplingen sakta, sakta, sakta för att försöka lugna ner bakändan lite grann innan det är dags att kasta ner hojen i den nya sektionen på innerplan. Ner höger, vänster, höger igen ut på kortrakan ner mot ”Bergskurvan”, jag lyckas ta en placering till i ”Bergskurvan” och har faktiskt ingen riktig koll på exakt vart jag ligger nu. Snabb acceleration bort mot ”Sviestadböjen”, i med trean precis innan jag viker in cykeln, passerar apex, och på med så mycket gas jag vågar… Framhjulet lättar upp i luften, och bakhjulet släpper lite grann, håller igen lite, ”shortshiftar” till fyran för att hålla ner framhjulet. Full acceleration över mållinjen och sedan hårt på bromsen igen innan det är dags att kasta sig in i ”Esset”. Första varven är intensiva… Det är fight in i nästan varje sväng, och det händer mycket hela tiden. Efter 5-6 varv börjar fältet stabilisera sig lite, och vi är nu en klunga på 4-5 hojar som ligger och fightas. Jag har ”P15” på tavlan vid varje passering nu, lyckas ta mig upp till 14:e en stund men tappar sedan ner till 15:e igen. Har stora problem att ta mig om Krister Åkesson på sin Kawasaki. Känner att jag är snabbare nästan överallt, men vi kör så väldigt olika att jag har svårt att ta mig förbi. Jag provar överallt, på yttern, på innern i nästan varje sväng dom sista 4-5 varven, men rullar över mållinjen som 15:e man efter ett långt, extrem jobbigt, och extremt roligt race. Helt slut…
Är ändå riktigt nöjd efter racet. 15:e plats betyder SM-poäng. Och bästa varvtid blev 58.4, drygt 0,6 sekunder snabbare än på kvalet.
Söndag, kval.
Till söndagens kval gjorde vi några mindre justeringar på hojen. Jag hade under hela helgen problem med att hojen wheelade alldeles för mycket, särskilt på bakrakan. När vi kollar på loggern så ligger jag på 50-60% i gaspåslag en bra bit ner på rakan för att försöka hålla ner framhjulet, och det kostar mycket tid. Körde kvalet på samma set däck som gick racet på llördagen. Slitaget var väldigt fint, och jag hade fortfarande massor av fäste i slutet på racet.
Ut på kvalet och börjar sakta med säkert bygga upp tempot. På fjärde varvet börjar det kännas bra, och jag laddar på för att sätta en bra tid. Då får jag en stor insekt på visiret, mitt i synfältet. Det är som att någon drar ner rullgardinen. Bara att vika in i depån. Micke jagar putsmedel och trasa, sill slut får det bli spott och Mickes t-shirt. Tar en stund att få rent visiret, med sedan ger jag mig ut på banan igen. Tar återigen några varv att bygga upp tempot igen, sakta men säkert jobbar jag mig in i körningen igen, med efter några varv börjar det kännas konstigt när jag växlar, särskilt vi nedväxlingarna. Missar i inbromsningen flera gånger för att jag inte får i rätt växel. In i depån igen där vi konstaterar att det är ett fel med växellänkaget. Vi hinner inte fixa det innan passet är slut, så det blev ingen bra tid alls på söndagens kval. Men ändå 17:e plats, precis som till lördagens race.
Söndag, Race.
Det kändes som evigheter mellan förmiddagens kval och eftermiddagens race redan på lördagen. På söndagen blev det dessutom lite förseningen pga. krascher och sanering i tidigare klasser, vilket gjorde väntan ännu längre. Till slut fick vi dock rulla ut på banan för helgens sista race…
Röda lamporna slocknar, och jag kommer iväg ganska bra igen. Hela fältet dundrar ner mot ”Esset” och jag provar innern i första vänstern igen. Lyckas ta någon placering men när vi lägger om till höger hamnar jag på yttern och blir utknuffad en bit. Tappar nån placering och faller in bakom en hoj i accelerationen ner mot ”Crossböjen”. Det går relativt sakta och jag försöker mig på en ”ytterrökare” i crossböjen, vilket kanske inte är någon av mina mest briljanta idéer, för där går det ganska fort och finns inte överdrivet mycket plats. Är nära att bli uttryckt på gräset, men håller mig på banan och gör en ny attack ner mot ”Torparen”. Lyckas ta mig förbi, och sedan är det dragrace ut på bakrakan och bromsduell med 4 hojar i bredd in mot nya sektionen. Tar en placering, men blir samtidigt lite tagen på sängen när jag blir ombromsad på innern av en annan förare. Den täta och intensiva fighten fortsätter sedan långt in på racet. Varv 5 och 6 känns båda som ett ”förstavarv”, och det händer grejer hela tiden, i varje sväng. Onkörningar, folk bromsar på sig, styr av, och krokar ihop. Jag sitter nästan och fnittrar hysteriskt hela tiden. Känns nästan som att jag spelar TV-spel. Efter några varv ytterligare så börjar fältet äntligen stabilisera sig lite. Jag ligger nu på 15:e plats och fightas med Alexander Lind, Henrik Björling, Nils Jademark, Peter Åström, mfl. Jag har så jäkla kul… Ligger lyckas skapa mig en liten liten lucka bakåt efter ett tag, så jag i alla fall får upp lite ”plustider” på depåtavlan. Ligger nu och letar omkörningstillfälle i nästan varje sväng på Björling. Känns som jag är överallt… Lugnar till slut ner mig och inser att om jag ska orka hela racet, så måste jag spara lite på krafterna. Så med 4 varv kvar så tar jag det lite lugnare och ligger bara i bakhjulet på Henrik hela tiden och sparar däck och krafter. Planen är att ta honom in i ”Esset” på sista varvet. Genom ”Torparen” och ut på bakrakan känner jag mig mycket starkare än honom, och sedan finns det inte många omkörningstillfällen kvar där han kan bita tillbaka. Men planen skjuts i sank lite grann när jag bromsar på mig lite efter bakrakan på näst sista varvet, och tappar en lucka på kanske 30 meter till honom, som jag sedan kämpar som en galning med att stänga till på sista varvet. Jag hinner upp i ryggen på honom igen, men lite för sent för att kunna göra en attack innan vi rullar över mållinjen. 15:e man igen, och efter att två förare bestraffats för sina tjuvstarter, så är jag 13:e. Ytterligare några SM-poäng, och ett helt vansinnigt roligt race! Bästa varvtid på sista racet blev 58.0, lite snöpligt då jag siktat på 57-tider, men ändå en putsning med ytterligare nästan en halv sekund på helgens bästa tid.
När jag summerar helgen kan jag ändå inte vara annat än väldigt nöjd. Som jag skrev tidigare om den här jävla skitsporten, så finns det ju såklart alltid saker man kan vara missnöjd med. Jag siktar ju egentligen på att ligga nånstans bland dom 7-10 bästa i SM, och jag har ju faktiskt kört 57.2 här på Linköpings motorstadion på min gamla Honda. Så visst… Det kunde gått bättre…
Men jag har haft så sjukt jäkla roligt, både på och vid sidan om banan. Jag har förbättrat mig med ca. 0,5 sekunder på varje pass jag varit ute på banan. Jag kör bättre och bättre, och gör små framsteg helatiden. Hojen känns kanon, Pirelli däcken känns kanon, jag har tagit SM-poäng i båda racen, och haft så sjukt kul. Ibland glömmer man liksom bort att man faktiskt får den helt sjuka möjligheten att tillsammans med en hel hög andra idioter göra allt man kan för att krama skiten ur en 1000-kubikare runt en asfaltsbana så fort man bara kan, och tävla armbåge mot armbåge mot varandra om att komma först in i varje sväng. Och att det är hundratals människor som lägger ner tid och pengar, bara för att man ska får göra det… Funktionärer, tävlingsledning, sponsorer, familjen, mekaniker… Alla lägger ner en massa jobb, tid, och pengar för att vi förare ska få ha så här jäkla roligt… Helt sjukt när man tänker efter egentligen… Stort tack till LMS som återigen stått för ett sjukt bra arrangemang!
Nu väntar i alla fall en stunds vila och lite kärleksfull vård av Hondan innan det är dags att ge sig ut på banan igen. Nästa deltävling är på Karlskoga Motorstadion den 24-26/7, men innan dess så ska vi hinna led lite träning och instruktörsjobb med Actionpics.
Kategorier: 2015, Linköping, SM, Sviestad