Upplagd den 18 juni 2014 13:13
Det blev till slut en mycket produktiv helg nere på Linköpings Motorstadion, med många intryck att smälta och ta in. Resultatmässigt så är det ju långt ifrån där jag vill ligga såklart, men vi har ändå med oss mycket positivt från helgens tävling, och vi kan väl säga att vi blivit lite bättre kompisar jag och Ducatin…
Förutsättningarna inför SM i Linköping var väl inte dom bästa. Strul med hojen och annat gjorde ju att jag knappt fått någon riktig träning alls på nya hojen, och målsättningarna fick ju såklart anpassas efter det.
Nu låg fokus på att få så mycket tid i sadeln som möjligt, och jobba med att hitta en bra grundsetup på Ducatin och börja känna mig bekväm på hojen. Tider och resultat fick komma i andra hand.
Strulet fortsatte dock under fredagsträningen då jag på första flygande varvet fick linka hem till depån med ett trasigt växelstag. Denna gång kan jag faktiskt inte skylla på ”italiensk kvalitet” eller Ducati alls. Staget hade en liten spricka i sig sedan tidigare, det visste jag om. Jag hade kört så hela sista dagen på Mantorp, och redan beställt ett nytt som inte levererats ännu. Så felet var helt mitt eget. Klantigt…
Andra och sista träningspasset gick sedan bort efter det att en tropisk regnstorm drog in över banan strax innan passet skulle börja… Så det blev ett flygande varv på hela fredagsträningen…
Lördag, kval.
Kvalet till lördagens race blev ju nu första gången jag skulle pressa hojen ordentlig. Hojen kändes helt hysterisk. Toppigt effektregister, massor av effekt, kort hjulbas, gjorde att hojen nästan var okörbar. Det gick på bakhjulet så fort jag gick på med gasen, sen ner i backen med massor av styrfladder och wobbel, sen upp på bakhjulet igen när jag la i nästa växel, och sen mera styrfladder och wobbel. Och så höll det på varenda raksträcka. Hojen var dessutom väldigt orolig i inbromsningarna. In i- och mitt i svängarna kändes den dock riktigt bra. Men överlag så kändes det som att sätta sig på en steroidpumpad och adrenalinstinn vildtjur och försöka tävla i nån galopptävling mot vältränade och disciplinerade galopphästar. Kvalade in som 15:e man på en tid nästan 2,5sek sämre än jag kört som bäst innan…
Efter kvalet hade jag mycket huvudbry… Vad skulle ändras, och hur mycket? Det blev ganska stora förändringar till lördagens race. Hojens geometri gjordes om ganska kraftigt, dämpningen justerades, motormappningen och den elektroniskt justerbara motorbromsen gjordes också om. Sen var det bara att hoppas på det bästa inför racet…
Lördag, Race
Ok Macke, tänk nu inte på resultatet… Slappna av och fokusera på hojen… Hur känns den? Vad kan vi förbättra? Prova dig fram under racet, och hitta ett bra sätt att köra hojen på… Vänj dig, anpassa dig, känn efter… Kör mjukt och lugnt så du orkar. Med sina 24 varv så är detta det längsta racet vi har på kalendern, och Linköpings motorstadion är erkänt hård mot underarmarna. Andas…
Sen slocknar den röda lampan och all planering och alla vettiga tankar är som bortblåsta… Det är RACE!!!!
Jag får en usel start (först starten med Ducatin någonsin). Kommer iväg uselt från startlinjen, men lyckas rädda lite på väg ner mot första svängarna. Där blir det trångt som alltid på LMS. Först vänster, sen höger i esset… Mycket hojar, trångt, många som byter spår till höger och vänster. Allt jag tänker är, kroka inte ihop med nån nu. Racet är LÅNGT!!! Förivra dig inte… Tappar nog ett par platser inledningsvis, men jobbar mig tillbaka. Noterar direkt att hojen känns MYCKET bättre än på kvalet. Lugnare och stabilare, och jag kan för första gången börja fokusera mer på körningen än bara försöka hålla mig kvar på hojen. Spårval, bromspunkter, växlingar…
Är med på ”tåget” inledningsvis och känner mig skapligt bekväm. Men nu börjar ”racehjärnan” ta över. Jag bromsar senare och hårdare, jagar, kämpar, sliter… Och efter bara 8-9 varv så känner jag hur underarmarna börja stumna. HELVETE!!! Ska jag orka ta mig i mål så måste jag börja spara på krafterna och börja köra avslappnat… Varvtiderna sjunker såklart nu, men jag har redan tappat kontakten med klungan framför, och har en stor lucka bakåt. Så det är ingen katastrof…
Men det hjälper inte. Armarna stumnar allt mer, och nu har jag sån armpump att jag knappt kan bromsa. Vid två tillfällen så får jag inte ens upp fingrarna ovanpå bromsgreppet i tid, och håller på att köra av banan. Sista varven blir bara en ren överlevnad…
Rullar i mål på en ganska ensam 13:e plats i racet, och senare blir tre hojar diskade i Parc Fermé efter att dom använt olagliga bromspumpar. Så det blir en 10:e plats…
Efter racet så ändrar jag lite till på cykeln, och känner mig hoppfull för söndagens kval.
Söndag, kval.
Till söndagens kval så var planen att försöka få upp farten lite mer. Underarmarna var fortfarande slitna efter lördagens race så jag tänkte ligga ute i ett antal kortare ”stints” under det 30 minuter långa kvalet, och klämma in lite vila emellan. Jag kände direkt på första flygande varven att racet på eftermiddagen skulle bli tufft. Efter bara 4-5 varv så började underarmarna göra sig påminda.
Under sista ”stinten” så försökte jag hitta ett tempo och en körstil där jag kunde ligga och köra utan att ta ut mig fullsändigt.
Jag körde snabbare än både på kvalet och racet på lördagen, så det kändes ju positivt. Dock så kändes det som att det var lite för små framsteg. Som tävlingsmänniska är det ju svårt att ha tålamod ibland.
Kvalade in som 16:e man till racet.
Innan racet så lades det mycket fokus på att få igång kroppen. En kortare joggingtur och massage på underarmarna för att få igång cirkulationen och få bort lite ”slaggprodukter” från lördagen. Stretchning och massage under hela dagen. Ordentligt med mat och vätska…
Söndag, race
Målsättningarna innan racet. Gör en bättre start, ha tålamod, slappna av…
Starten gick, och jag kom iväg lite bättre än i Race 1. Men sen blev det istället lite struligare i första ”esset” där jag hamnade lite illa till på yttern och tappade nån placering i allt stök. Tog sedan tillbaka nån placering på yttern in i ”torparen” och fick med mig bra fart ut på ”bakrakan” där jag sedan lyckades bromsa mig om en gubbe till. Sedan hamnade jag i en riktig rolig fight med Ola Fredby på sin Suzuki där vi bytte plats flera gånger per varv under dom första 4-5 varven. Ola körde riktigt tufft (men inte fult) och det var nära kontakt många gånger. Till slut så bromsade jag mig om honom in i nya sektionen och när jag försökte bita tillbaka i vänstern så stängde jag dörren rätt så bryskt. Sedan lyckades jag dra ifrån honom och skapa en rejäl lucka på bara några varv. Nu hade dock klungan framför checkat ut, så det blev lite av en ensamsegling in i mål sen. Slog av rejält på takten för att spara på underarmarna och försöka hålla hela racelängden, vilket visade sig på varvtiderna. Ändå så satte jag helgens snabbaste tider på racet. Slutade på en 12:e plats i söndagens race.
Massor av blandade känslor efter helgen… Besviken över att jag tog slut i underarmarna och inte orkade pusha ordentligt, trots all fysträning i vinter och under våren. Det visar bara att det inte finns något bra alternativ till fysträning, man MÅSTE köra mycket hoj. Besviken över varvtiderna som trots en stadig förbättring under hela helgen fortfarande är en bra bit ifrån vad jag presterat tidigare. Besviken över placeringarna som är långt ifrån vad jag hade för målsättning när vi planerade säsongen i vintras. Frustration över att jag KAN så mycket bättre, men helt enkelt kört för lite. Frustration över att framstegen inte kommer tillräckligt snabbt…
Men också massor av glädje över att ÄNTLIGEN fått köra race igen efter ha legat i ide hela vintern. Glädje över att äntligen få gasa med Ducatin UTAN allt strul som varit. Lättad över att hojen kändes bättre och bättre under helgen, och att alla ändringar tog oss i rätt riktning. Glädje över att vi äntligen börjar bli riktig bra kompisar, italienskan och jag. Lättad över att ha tagit mig i mål med hel kropp och hel hoj, utan strul och problem, med stadiga poängplatser i båda racen.. Men framförallt en positiv känsla av att det känns som att vi kommer kunna åka fort på den här hojen, så småningom…
För när allt summeras på sista raden så är det ändå det roligaste man kan göra, att sitta på en riktig racehoj och köra så for det bara går på banan…
Kategorier: 2014, Linköping, SM, Sviestad