Upplagd den 22 september 2015 16:34
Det blev en nästan oförskämt bra helg när SM-finalen i roadracing avgjordes på Linköpings motorstadion den gångna helgen.
Innan helgen var väl målsättningen den vanliga. Putsa av personbästa, komma i mål topp-10, men framförallt ha roligt. Linköpings Motorstadion är ju min hemmabana, men långt ifrån någon favoritbana. Jag har alltid haft väldigt svårt att få till det på den banan, och även fast den kanske ligger närmast rent geografiskt, så tränar jag där väldigt sällan. Dom två ovan nämnda påståendena kanske, rent teoretiskt sett, kan vara relaterade till varandra. Vad vet jag…
Denna helg hade vi laddat på med fullt gäng. Hela familjen ”Annorlunda” hängde med, Micke och Micke var med och meckade, och morsan och farsan var också med och supportade. Så det var fullt hus. Jätteroligt.
Fredag, friträning.
Under fredagen så hade vi tre träningspass. Under natten och morgonen så regnade det ganska mycket, så när det var dags för första passet så var banan fortfarande blöt, med en liten tendens till ett torrspår som började bildas. Eftersom resten av helgen skulle köras i torrt enligt alla prognoser, så kändes det inte som någon mening att ge sig ut på banan och halka runt.
Andra passet så var det helt torrt, och jag gav mig ut på banan för första gången. Körningen kändes verkligen katastrofal. Det kändes inte ens lite bra, någonstans. Jag var, som man brukar säga, helt ute och cyklade. Dessutom hade jag problem med dom nya stövlarna som jag fått av Mälarbåtar innan helgen. Dom nya stövlarna, av exakt samma märke och modell, var typ 5mm högre över vristen och foten än dom gamla, vilket gjorde att jag hade svårt med nedväxlingarna. Jag kunde under hela passet bara växla ner en växel, vilket ibland blev rätt så… spännande… Varvtiderna låg på strax under minuten, vilket var 2 sekunder från vad jag tycker att jag borde åka i alla fall.
Till tredje, och sista friträningen så ändrade vi lite på cykeln, justerade växelstaget för dom nya stövlarna, och det gick mycket bättre. Fortfarande en bit ifrån vart jag ville vara, men ändå helt ok.
Lördag, kval.
Till kvalet togs beslutet att vi skulle köra på dom däck jag körde fredagsträningen på, Pirelli SC2 vilket är den hårdare gummiblandningen. Och sedan sätta på nya Pirelli SC1 (medium) till racet på eftermiddagen.
När jag åkte ut på kvalet så kändes direkt mycket bättre än på fredagen. Det kändes liksom, som vanligt igen. Och jag såg hur tiderna sakta kröp nedåt för varje varv jag körde. På 10:e varvet satte jag en 58.0 tid, vilket var snabbare än den snabbaste tiden jag hade på hela helgen då vi var i Linköping senast. Då låg jag på en 8:e plats efter ungefär halva kvalet. Efter att inte förbättrat mig på två varv beslöt jag mig för att gå in och vila en stund.
När jag väl gick ut igen så kändes det aldrig riktigt lika bra, och jag lyckades inte förbättra min tid. Slutade på 8:e plats med bästa tid 58.037. Min bästa kvalposition i år, och bättre tid än jag satte under förra SM-helgen i Linköping. SÅ jag var riktigt nöjd.
Lördag, Race.
Efter kvalet blev det en väldigt lång och sed väntan på racet. Vi skulle inte starta förrän 16.55, och sen blev det ytterligare försenat efter en massa krascher i en supportklass innan oss. Hojen gjordes klar, och nya Pirelli SC1’or sattes på. Och till slut fick i alla fall vi rulla ut på banan för racestart.
Jag ställde upp på min 8:e startruta, längst till vänster i andra startled. Dom röda lamporna tändes och alla varvade upp hojarna. Och då ryckte föraren till höger om mig till, vilket räknas som tjuvstart. Jag tappade fokus på lamporna i en tiondels sekund, vilket räckte. Starten gick och jag missade ordentligt. Kände hur förare efter förare bara seglade förbi mig ner mot första böj. Helvetes jävla skit!!! Jag var nog näst sist in i första böj…. Klantarsel!!!!
Jag dyker på innern i första böj, och lyckas ta någon placering direkt, sedan lägger vi om direkt till höger och det blir stökigt. Hojar överallt.. Sedan accelererar hela startfältet hårt ut ur ”Esset” ner mot den snabba ”Crossböjen” som tas på fyrans växel. Jag försöker, tämligen framgångsrikt faktiskt, runda en förare på yttern i crossböjen. Men hamnar då lite tokigt in i den svåra ”Torparen” sedan. Försöker ta mycket höjd i ”Torparen” för att få med mig bra fart ut på bakrakan när hela startfältet väller ut på den långa rakan för första gången. Ut ur ”Torparen” på tvåan. Hojen går på bakhjulet i den hårda accelerationen, prutar av lite på gasen för att hålla nere framhjulet. I med trean, och upp på bakhjulet igen. Hojar framför, till höger, till vänster... Alla letar efter en bra position inför banans hårdaste inbromsning i slutet på rakan. I med fyran, mera bakhjulsåkning, styrfladder när framhjulet nuddar asfalten igen, i med femman, och sedan sexan precis innan det är dags att gå stenhårt på bromsen. Hojar överallt, och alla vill vara senast på bromsarna. Väljer innern i inbromsningen, dels för att skydda min position lite, och dels för att försöka bromsa om någon förare. Hårt på bromsarna, och ner genom växellådan igen till tvåans växel. Bakhjulet hoppar och sladdar… Lyckas ta tillbaka nån position in i nya sektionen. Snabbt ner höger, över till vänster, sen höger ut på gamla bansträckningen igen. Varvstoppet på tvåan, i med trean ner mot ”Bergskurvan” och sedan hårt på bromsarna igen och tillbaka ner till tvåan. Tar någon placering till i inbromsningen. Sedan acceleration igen, i med trean och dippa av lite precis innan vi tippar in hojarna i ”Sviestadböjen” som leder ut på start/mål rakan igen. På med gas igen, hojen reser sig ut på rakan, dippa av lite grann, sök en bra position för inbromsningen, i med fyran. Hårt på bromsarna igen, ner till tvåan inför ”Esset”. Försöker ta en placering till men får backa av…
Ett hektiskt första varv som vanligt. När racet väl börjar stabilisera sig lite grann, och startfältet börjar dra ut sig, så ligger jag i en klunga på 4-5 förare. Jag ligger nu 10:a. Jag ser hur en annan klunga framför börjar få en lucka, och jag vill så gärna hänga på dom framför. Har ett några RIKTIGT roliga varv nu med fighter i den här klungan. Till slut har jag lyckats ta mig fram till täten av klungan, och försöker jobba ifatt dom framför. Lyckas jobba till mig en lucka bakåt, men avståndet framåt är lite för stort för att jag ska kunna täppa till det, och jag hamnar lite i ingenmansland på slutet. Rullar över mållinjen som 8:e man, riktigt nöjd efter ett sjukt roligt race och årets bästa resultat. Sjukt nöjd med fästet i SC1’orna och känslan i SC2 framdäcket. Ska man hitta något negativt, förutom den katastrofala bristen på fokus i början när jag blev distraherad av tjuvstartaren till höger om mig, så är jag missnöjd med varvtiderna under racet. I början var det mycket stök och många omkörningar, så det blev aldrig något riktigt flyt. Sedan tog det några varv att få upp flytet, och då blev jag lite för trött. 58.6-tider är inte mycket att ”skriva hem” om.
På kvällen firades det med klassisk depågrillning och mys innan det är dags för att ladda för söndagen.
Söndag, kval.
Kvalet körde vi på samma SC1’or som i lördagens race. Jag var väldigt nöjd med greppet i dom, och hade väldigt fint slitage. Hovleverantören Bactor utlovar ännu bättre fäste i SC0’orna som vi ska prova till söndagens race.
Väl ute på banan så kändes det riktigt bra redan från början. Det var lite bättre temp i backen än på lördagen, och känslan på hojen var jättebra. Satte tidigt några låga 58-tider och på fjärde flygande varvet kom första höga 57-tiden. Sedan kom 57,5 på 6:e varvet. Då fick jag P6 på depåtavlan. Sedan gjorde jag ett par ordentliga missar på varv 7 och varv 8, och bestämde mig för att gå in och vila lite och dricka lite vatten.
Stod sedan i bandepån och kände mig sjukt nöjd redan då. Kanske för nöjd om man ska vara ärlig, för jag lyckades inte tagga till ordentligt resten av passet när jag åkte ut igen. Med 10 min kvar av kvalet så insåg jag att jag inte skulle putsa av nåt mer på den tiden utan att börja ta lite risker, och valde då att avsluta passet. Bara dumt att riskera nån skit-vurpa, eller dra på sig nån armpump inför eftermiddagens race. Låg då 6:a men tappade ner till 7.a innan passet var slut.
Årets bästa kvalposition och nytt personbästa. Sjukt nöjd!
Söndag, säsongens sista race.
Innan racet var målsättningen att INTE göra om startmissen från race 1, och att försöka vara med i rygg på klungan framför med Bjrön Trygg, Mattias Wikberger, och Daniel Mattsson så länge som möjligt. Och försöka putsa av mitt personbästa lite till. En låg 57’a skulle smaka fågel. Nytt Pirelli SC0 (Soft) bak skulle göra susen också enligt Mats och Pelle på Bactor.
När starten väl gick så kom jag iväg helt okej och la mig på innern ner mot första böj. Tappar nån plats in i Esset kanske, men lyckades ta tillbaka någon placering i direkt. När vi började lägga om till höger så såg jag bara hur någon framför försvann rakt ut på gräset. Full acceleration ner mot crossböjen, och jag tar någon placering till ner mot torparen. Ut på långa rakan för första gången och det känns riktigt bra. Jag är med ”där uppe” nu. Tar ett litet defensivt spår i inbromsningen för att försvara min position. Har P7 på tavlan vid första passeringen, och tar mig sedan upp en placering till och ligger nu i rygg på Björn Trygg, som kvalade in som 6:a framför mig på låga 57-tider. Tempot känns högt, och jag kör som en galning för att hänga med Björn. Av någon anledning så får jag inte upp varvtiderna på min dash, så jag vet inte hur fort det går. På andra varvet så slås jag av tanken att jag faktiskt fortfarande har lite kontakt med ledarna i racet. Vanligtvis brukar dom försvinna utom synhåll efter halva första varvet eller nåt. Men nu ser jag dom här framför mig fortfarande. Jag jobbar på för att försöka bita mig kvar i bakhjulet på Björn, och ser att vi har Vikberger, Mattsson, Tuovinen, och Hubner framför oss. Måste varit Lukas som försvann i början då…
På fjärde varvet så gör jag en liten miss in ”Torparen”, bromsar lite för mycket och växlar ner lite för hastigt i nedlägg, och bakändan ställer ut sig. Jag vinglar och vobblar, men lyckas till slut få in hojen i svängen utan att krascha. Tappar en liten lucka till Björn och tänker ”Jahapp.. det var väl kul så länge det varade”. Förväntar mig att han ska segla iväg så fort jag tappat kontakten med honom, men jag biter mig faktiskt fast ett par varv till.
Inom racing brukar man ibland prata om ”gummibandet”.
De är lättare att hålla ett högt tempo när man har någon framför sig. Även fast den framför kör lite fortare än vad man kanske klarar av, så kan man liksom hålla kontakten lite ändå, och dras med liksom. Och så känns det nästan som att man sitter ihop med ett gummiband. För varje varv så sträcks det där gummibandet kanske lite mer och mer, man tappar lite mer och mer till den framför, men sen tar man igen lite när gummibandet drar en tillbaka, och håller liksom uppe tempot ändå. Men sen sträcks det där gummibandet lite lite för mycket, och SNÄPP…. Så går det av… Och då tappar man jättemycket. Precis så var det nu….
Jag hade fäst gummibandet i bakändan på Björns Honda, och nu var det bara hålla nere huvudet bakom kåpglaset och gasa om det inte skulle gå av. Men till slut så sa det… SNÄPP! Och Björn började segla iväg….
Men jag var ändå sjukt nöjd. Jag låg P6 och hade hängt med dom snabba grabbarna riktigt länge. Och nu hade jag en rätt så bra lucka ner till 7:e. Hade +4 sekunder på depåtavlan när vi passerade start/mål. Och sen sa det bara pang på insidan när Lukas Bäckström kom farandes. Vafan kom han ifrån?
Det var han som hade kört ut på gräset i starten, hållit sig på hjulen och kommit ut allra sist, och nu jagat sig igenom hela startfältet. Jahapp, P7 är inte kattskit det heller, och nu fick jag återigen en rygg att åka på. Men Lukas försvann rätt fort, och jag förberedde mig på en ”ensamsegling” in i mål på en 7:e.
Men på varv 12 så är det gulflagg nere i ”Torparen”, och jag ser långt där ute på gräset hur Björn står med en kraschad hoj. Skittråkigt för honom som gjorde ett riktigt bra race. Men nu har jag P6 igen på tavlan vid nästa passering.
Men nu börjar underarmarna stumna rejält… Fan, hur många varv är det kvar egentligen? Shit… Det blir värre och värre, och börjar få problem med inbromsningarna. Anstränger mig verkligen för att försöka få igång blodcirkulationen, och försöker att vila armarna så mycket det går.
Har nu +4 på depåtavlan, och nästa passering +3,5, och sedan +3, och +2,5, och +1. Shit shit shit… Han kommer fan hinna ta mig…
Ut på sista varvet så har jag +0,5s på depå tavlan. Fan har är precis i ryggen på mig, och om han försöker bromsa om mig efter långa rakan så kommer jag inte ha en chans att stå emot. Inte med underarmar av betong… Fan…
Sen ner mot ”Torparen” så ser jag att vi börjar komma ifatt några varvningar. Det här kan vara min räddning, tänker jag.
Istället för att ta varvningarna direkt i början på rakan, så lägger jag mig ganska långt till höger så det inte finns så mycket plats att köra om mig, och liksom segar mig om varvningarna. Och nyper dom precis i slutet på inbromsningen så att när vi viker in i kurvan så kanske jag kan sätta nån av dom mellan mig och den som nu jagar mig bakom. Och jag tror fan att det lyckas… För jag lyckas hålla min placering i inbromsningen i alla fall, och sedan finns det inte så många bra omkörningstillfällen kvar, och jag rullar över mållinjen som 6:a. Så jävla nöjd…
När jag rullar in i parc fermé så väntar Micke och Micke med glada tillrop och grattis. Jag frågar Micke A direkt, hur fort gick det? Blev det personbästa? Det kändes dom det gick fortare än 57,5… Med ett flin visar han upp live timingen och min bästa tid 57,1. Nytt personbästa… och P6 *high five*
Jag är så sjukt jäkla nöjd med hela helgen. Årets bästa placeringar, årets bästa kval, nya personbästa, ett svinroligt race med många omkörningar, en bra start i andra racet, och lite bra taktikkörning i slutet på sista racet.
Jag är även så sjukt nöjd med utvecklingen under hela säsongen efter förra årets lilla debacle med Ducatin, som satte sina spår i själförtroendet och gjorde att jag tappade känslan lite ute på banan. Det har tagit hela säsongen att komma tillbaka efter det, men nu känns det riktigt bra igen. Jag är så sjukt jäkla nöjd med Hondan också, som tillsammans med Pirellidäcken går som en dröm på banan, och verkligen passar min körstil.
Det enda som känns riktigt tråkigt, är väl att säsongen är slut nu… Känns nästan lite snopet på nåt sätt… Lite som när man sett sista avsnittet av en sjukt bra TV-serie… Ni vet den där känslan när man sitter nedsjunken i soffan med mjukibrallorna på sig och chipssmulor på bröstet i soffan och bara… ”Ah mäh… Är det slut redan?!?!?! Så här kan det ju inte sluta!!!” Lite så känns det just nu…
Jag är så otroligt tacksam, och väldigt ödmjuk, när jag tänker på alla som på något sätt hjälper till för att det här ska funka. Alla sponsorer som bidrar med pengar, grejer, och engagemang. Micke Andersson och Micke ”Musen” Pettersson som har meckat och hjälpt till. Familjen med morsan och farsan som sitter och åker långt för att vara med och supporta, och inte minst världens bästa fru Ida som drar ett otroligt stort lass med familjen. Både ute på banorna när barnen är med, men också hemma när jag behöver lasta, packa, mecka i garaget, gå på sponsormöten, och allt vad jag gör för att kunna leka roadracingstjärna.
Och tänk er alla klubbar och hundratals funktionärer som jobbar och sliter helt ideellt, bara för att i ska kunna tävla. Det är helt sjukt när man tänker efter…
Tack alla!!!!
Kategorier: 2015, Final, Linköping, SM, Sviestad